En titt i backspegeln

En titt i AIKs backuppsättning får den intresserade att höja en aning på ögonbrynen. Av de åtta backar som är eller förväntas bli ordinarie återfinns endast två 80-talister, resterande sex backar är födda mellan 1991 eller 1992. Den kalenderbitne kan snabbt räkna ut att backbesättningen därmed har en medelålder på ungefär 22,6 år, och ett snabbt överslag på miniräknaren ger en medelvikt på 83 kg. Tomas Skogs och Fredrik Lindgren framstår därmed som riktiga åldermän i jämförelse med den övriga backbesättningens ungtuppar. Som jämförelsevärde hade backbesättningen som AIK ställde upp med första säsongen efter återkomsten (2006/2007) en snittålder på 28 år och en snittvikt på 91 kilo.Paradigmskiftet på backsidan vittnar om den resa AIK gjort som lag de sista sju åren. Från ett lag som värvar äldre spelare med rutin fyller vi på underifrån med unga spelare ur egna led.  Som back i AIK förväntas du vara skicklig i spelet både med och utan puck, vilket ställer höga krav på skridskoskicklighet och rörlighet. Spelfilosofin som föreningen verkar för vill i det närmaste radera ut begreppet ”sarg ut”, konstruktiva lösningar söks på alla situationer i defensiv planhalva, och ingen puck är för obetydlig för att inte vårdas ömt.Vad som även är anmärkningsvärt är att AIKs backbesättning nästan är helt intakt i jämförelse med förra årets trupp, bortsett från att Hannu Pikkarainens sejour i klubben blev ettårig och att Erik Andersson inom kort förväntas knytas till klubben på korttidskontrakt. Firma Klockare/Forsberg har således i stort sett samma kort i leken att jobba med under kommande säsong. Klubben ger tydliga signaler nedåt i leden om att är du tillräckligt bra får du chansen, rutin och ålder är av sekundär betydelse. Denna skillnad i backbesättningen visar också upp vilken uppsjö av talanger som föreningen har odlat sista åren. Sex eliteseriebackar är födda på 90-talet, men då har vi ändå skickat iväg de tre bästa backarna som är födda 1990 eller senare för spel ”over there”. I ekvationen finns även ett J-20 lag där det finns en handfull backar födda 93-95 som getts chansen på försäsongen och visats sig vara tillräckligt konkurrenskraftiga för att i perioder gå in som en avlastande sjunde back.Det jag saknar är den backen som kan ge offensiv spets med spelsinne och ett bra skott. Jag finner den inte i dagens trupp oavsett hur mycket ljus och lykta jag än söker med. En nutidens Robert Larsson eller i senare tappning en Åkerman som utgör ett hot på offensiv blå. Förra årets värvningar av Jan Axel Alavaara och Hannu Pikkarainen som offensiva backar föll inte lika väl ut som fans eller lagledning hade förhoppningar om. I mångt och mycket har denna roll ersatts av Bud Holloway som med stor framgång intagit positionen som hårdskjutande back i power play. Men att rulla på fem forwards i power play är slitsamt och i mina ögon skulle avlastning från en back med bra skott behövas oavsett spelform. Är lösningen Erik Andersson som nu är på väg in i truppen enligt säkra källor till Norran?Erik Andersson har hamnat i frysboxen i Linköping efter en säsong med marginell speltid. Andersson är fostrad i Björklöven och han gick under uppmärksammade former till Skellefteå där han svarade för 33 poäng på 103 matcher i Elitserien innan karriären fortsatte i Linköping. Kanske inte killen med den med skrämmande bössan, men utrustad med bra spelsinne, bra fart och fint offensivt spel. Kanske kan man tycka att har ungefär samma attribut som Rasmus Edström eller Nicklas Burström. Mer uppgifter om hans framtid förväntas komma under dagen.Summa summarum ska det bli oerhört spännande hur denna unga backbesättning ska prestera över säsongen. Det finns en del frågor som jag väntar ivrigt med svar på. Kan Johan Alm lyfta sitt spel och hitta en jämn nivå över 55 omgångar? Kan Tomas Skogs höja sitt offensiva spel med pucken ett snäpp med bibehållen +/- statistik. Kan Petter Granberg utveckla sitt passningsspel och höja sitt tempo? Och hur kommer Klingberg att se ut när han är fit for fight, kommer han att kunna axla en offensiv mantel i ett power play? Det är två veckor kvar till första nedsläpp och jag är mer än ivrig att se vad det här laget med den närmast rekordunga backbesättningen kan åstadkomma.addebeckredaktionen@northpower.nu

Hatkärlek

Jag tänkte gör det förbjudna, skriva en krönika där jag blandar in lillasyster i söder. Men man kan välja att läsa hela den här krönikan med ett hånfullt leende på sina läppar också, så kanske den är enklare att acceptera.Men jag satt faktiskt och funderade lite kring mitt älskade AIK och började tänka tillbaka lite på den resa vi gjort. Jag mindes tillbaka till tiden i Allsvenskan och hur jag och mina vänner satt och skrev ihop AIKs laguppställningar, formationer och PP-uppställningar som vi sen jämförde med övriga motståndares trupper. Sen funderade och spekulerade vi hårt kring hur långt det skulle räcka, och om hur bra dom elitserielag vi tippade till Kvalserien egentligen var. Hur väl skulle vi kunna mäta oss med dom om alla våra värvningar gick i lås och den önskade laguppställningen levererade det vi förväntade oss.Vi jämförde såklart vår trupp, eller eventuella trupp eftersom vi oftast befann oss mitt i Silly Season, med Björklövens eventuella trupp. För det var såklart jäkla viktigt att vi hade en bättre trupp än dom, så att vi kommande säsong var det starkare och bättre laget. När jag tänker efter var det faktiskt otroligt viktigt, ja nästan sjukt viktigt att vi vann derbymatcherna, eller i alla fall FLER derbymatcher, så att vi totalt sett varit det bättre laget.Förhållningssättet mot Löven och dess supportrar skiljer sig såklart åt från person till person. En del hatar verkligen Löven och Umeå med befolkning ända ut i minsta atom. Medan andra tar rivaliteten och gnabbet lite mer med ett leende och glimten i ögat. Själv gillar jag verkligen ordet hatkärlek, för det beskriver nog ganska bra min ståndpunkt och känsla kring rivalen.Det finns inget motståndarlag i hela hockeysverige som får mig att känna så mycket kring, runt och i en hockeymatch som Björklöven och det är något jag verkligen älskar med Löven.Men samtidigt så hatar jag verkligen varje spelare i den äckliga grönvita dressen när jag ser dom på isen och den där förbannade ”Löventuren” som dom ständigt hade i ryggen kunde verkligen få mig att må fysiskt och psykiskt illa.Tävlingsmatcherna mot Löven var underhållning och hockeyfest varje gång och efter varje möte var man till bredde fylld med känslor, härliga eller fruktansvärda beroende på resultat såklart. Man kanske skulle kunna säga att jag verkligen hatade Löven när vi förlorat men älskade dom när vi vunnit, just för att det var så jävla roliga matcher mot Löven. Och den känslan man hade efter en seger får man inte mot något annat lag. Man ville ibland inte att dom matcherna skulle ta slut.Den sista tävlingsmatchen mellan AIK och Björklöven spelades inför 5126 åskådare i Skellefteå säsongen 05/06, i en match som vid Lövenseger kunde ha tagit laget till kvalserien, men matchen slutade 7-0 till AIK och Björklöven blev förnedrade inför en euforisk hemmapublik. Man kan idag nästan säga att den matchen speglar vad som hänt med de två föreningarna sedan dess.AIK fortsatte sin jakt på en Elitserieplats i efterföljande Kvalserie och resten vet ni. AIK tog klivet upp och är idag ett av hockeysveriges absolut bästa och starkaste föreningar, både på senior- och juniorsidan. Ekonomiskt växer sig klubben också starkare år efter år och fortsätter föreningen att agera klokt lär man spendera de slantarna på att bygga föreningen starkare som helhet och inte bara sprida pengar omkring sig för att man eventuellt kan.AIK har två SM-finaler under bältet de två senaste säsongerna och man är ett populärt och positivt spelande lag som även kan uppskattas av motståndarfans runt om i landet. AIK står på en stark grund och man har varit otroligt proffiga på att ta rätt beslut, samtidigt som man varit otroligt bra på att lära sig av det man gjort mindre bra.För Björklöven har resan gått spikrakt åt andra hållet. Idag för man en tillvaro långt ifrån dom glamorösa arenorna i Elitserien då man harvar runt i division 1. Där möter man lag som Kovland, Sollefteå och Östersund i en allt annat än välspelad och underhållande Norrserie som jämfört med den södra håller ganska låg klass. Lövens J-20 lag åkte ifjol ur superelitserien och de större talangerna som kommer fram väljer inte sällan att lämna föreningen för att fortsätta sin utveckling i andra föreningar, t.ex. här i Skellefteå.Interna poängligan för Lövens div 1 gäng vann i fjol 23-åriga Lövenfostrade forwarden Linus Boström, en kille som har 37 Allsvenska matcher med Löven på meritlistan. På backsidan återfanns Skellefteå bekantingen Martin ”MaJo” Johansson 37 år, som nog får anses vara något av en stjärna i Division 1. Då kanske man får en klarare bild av var Löven håller till hockeymässigt just nu.Lövenfansen drömmer såklart om en återkomst till i första hand Allsvenskan, men lika självklart till Elitserien i en för dom inte allt för avlägsen framtid. Men resan upp är inte på något sätt enkel och Löven får nu för tredje sommaren i rad sommarträna för ännu en säsong i division 1 efter ett misslyckat försök att ta klivet upp.Som jag ser det finns absolut förutsättningarna för Björklöven att ta klivet upp, men då måste man också använda sina resurser på rätt sätt och börja ta rätt beslut. Tidigare tycker jag inte att man visat att man lärt sig av föregående år, utan samma misstag har begåtts år efter år. Långsiktighet är något som inte existerat i föreningen och det har sparkats folk på egentligen alla positioner, från folk i styrelserummet till spelare och ledare runt hockeylaget och man har gjort det mer eller mindre år efter år.Dessutom är min känsla att man ibland tagit beslut enbart baserat på ett tryck utifrån som man inte kunnat hantera. Det är såklart i så fall ett otroligt underbetyg till föreningen och ett otroligt svaghetstecken som för mig på något sätt varit lite av lövens profil de senaste åren. En nervös, stressad förening med svagt styre, vilt påjagad av en högljudd supporterskara som haft större inflytande än vad dom borde ha och haft.Det kan tyckas lätt för oss Skellefteåfans att sitta och döma Björklöven och dess supportrar när vårt hockeyliv leker och allt går som på räls. Men låt oss inte glömma att vi inte fått vår position i hockeysverige gratis. Vi har också ökenvandrat och stått på hockeyruinens brant med skakiga knän och slitit vårat hår i förtvivlan. Vi har också fått vår stolthet skadad under känslomässiga evighetsår och helvetiska förluster mot skitlag i en serie vi aldrig tyckte vi hörde hemma i.Men med rätt folk på rätt positioner och med rätt beslut av dessa personer, populära eller ej, så började skutan sakta men säkert hitta rätt kurs igen. På detta stormiga och skrämmande hockeyhav trycktes det från och till på om att genvägar skulle tas, att det skulle satsas mer eller mindre huvudlöst för att eventuellt kunna ta en genväg till målet. Men våra kaptener stod fast och bestämt vid rodret och fler och fler ville följa med på resan, tills vi med gemensam kraft äntligen nådde målet. Enade.Som jag ser det har Löven börjat vända skutan flera gånger, men sen har man nästan direkt skaffat ny besättning som tagit ut en annan åkväg och snurrat båten igen. Sen har man i större eller mindre utsträckning upprepat detta varje säsong.Nu kanske det är någon som undrar om jag önskar Löven tillbaka till Elitserien och den frågan är för mig inte helt enkelt att besvara. Det var ju det där med hatkärlek igen. Det hade varit grymt med Löven i elitserien om jag visste att vi skulle vara det starkare laget, men ett rent helvete om dom lirade i eliten och var mer framgångsrika än oss.Det kan inte finnas många supportrar på någon sida som inte älskar derbymatcherna i tävlingsformat och allt runt omkring. Det saknar jag absolut. Men önskar jag dom framgången att nå Allsvenskan och Elitserien?De vette fan....och det måste vara hatkärlek i sin renaste form!  /Kingkongredaktionen@northpower.nu

Måttet på en legend

Åtta fantastiska år, 394 matcher med blod, svett och tårar, 300 underhållande poäng.Anders Söderbergs tid i Skellefteå är förbi, i alla fall som hockeyspelare. Men visst vore det otroligt roligt om Antos valde att stanna i Skellefteå, kanske i någon typ av roll i Skellefteå AIK. Han hör liksom hemma här och har gjort och betytt så mycket för AIK att det skulle kännas fel om han flyttade från stan, han är ju faktiskt en Skellefteåbo, i själ och hjärta.

När Antos inför säsongen 04/05 skrev på för Skellefteå AIK som då lirade i Allsvenskan och jagade en Elitserieplats, blev jag personligen fruktansvärt uppspelt och glad. Jag minns att jag när jag sett Modo spela verkligen föll för och skarpt gillade Söderberg för sin offensiv, teknik och otroliga speed. När det liksom gick upp för mig att han och Wernblom, som var en annan stor favorit, faktiskt skulle spela i Skellefteå var det nästan svårt att greppa. En dröm gick i uppfyllelse för mig.Ingen behövde sen bli besviken när Antos under sin första säsong skrapade ihop fina 44 poäng på 38 matcher när han bildade kedjeformation med parhästen Wernblom. På centerpositionen varvades det något mellan killar som Falk, Hirvonen, Mikaelsson och Jimmie. Men Antos dominerade stort på den allsvenska arenan och det har nog sällan ätits så mycket korv med senap på läktaren av allsvenska backar som det gjorde de två säsonger han lekte i Allsvenskan.Säsongen 05/06 blev det 55 poäng på 42 matcher och jag vågar nästan säga att Antos tillsammans med Wernblom och Fredrik Öberg bildade en av Allsvenskans genom tiderna vassaste formationer. Tillsammans svarade trion för smått fantastiska 160 poäng på 42 matcher. Då hade man också Johan Åkerman på backplats som den säsongen slog poängrekord för backar i Allsvenskan med magiska 61 poäng på 40 matcher.Antos togs snabbt till Skellefteåbornas hjärtan med sin snabba och tekniska hockey och hans enmansshower drog gång efter annan ner enorma jubel och applåder. På något sätt stod Antos för en hockey inte många andra kan eller kunde göra. Få spelare kunde utmana ett helt motståndarförsvar på egen hand och klä av dem så graciöst som Antos gjort under sin tid i AIK.Höjdpunkten på karriären kom ju också säsongen 05/06 när Antos som en av de betydande spelarna visade vägen och tog Skellefteå AIK tillbaka till Elitserien. I kvalet upp det året svarade Antos för fina 11 poäng på 10 matcher.Det snackas mycket om Antos missade SM-finaler, men många säger ju att en uppgång via Kvalserien till Elitserien är klart svårare och den resan har han gjort i en klart framträdande roll. Nu är såklart ett SM-guld ändå alltid ett SM-guld, men jag vill ändå sudda bort alla eventuella tankar hos någon på att Antos inte är en ”vinnare”, för det är han.Första säsongen i Elitserien 06/07 spelade han åter igen en väldigt stor roll i Skellefteå och bar ett stort ansvar på rinken. AIK ställde faktiskt ett ganska mediokert lag rent namnmässigt på isen, men man hade ett antal spelare på ett antal viktiga positioner som drog ett stort och tungt lass. Antos var en av dessa.Antos toppade den interna poängligan med 41 poäng på 54 matcher och i det efterföljande kvalspelet gjorde han 6 poäng på 10 matcher. Han ärades dessutom med priset ”Gentleman of the year*” eller ”Rinkens Riddare*” som det också kallas.

Av Jofa uppsatt hederspris till den aktör som visat stort gentlemannamässigt uppträdande och även varit framgångsrik i övrigt. Rinkens Riddare delas ut av Reebok i samarbete med Kamratföreningen Hockeyjournalisterna, vars medlemmar röstar fram vinnaren. Priset har delats ut sedan 1962/1963

Inför säsongen 07/08 så valde Magnus Wernblom att lämna AIK och återvända till MODO och vissa fruktade att Antos i och med detta skulle falla tillbaka och inte klara sig lika bra utan sin eviga radarpartner. Men Antos gav direkt svar på tal genom att för andra året i rad vinna den interna poängligan med fina 46 poäng på 54 matcher. Han bildade tillsammans med Fredrik Öberg och Mikael Renberg den fruktade ”Bergskedjan” och han bevisade att han inte alls var beroende av Wernblom för att vara tongivande i ES.08/09 plockade AIK in en ny tränare i Hans Särkijärvi samtidigt som man värvade in spetsspelare som Niko Dimitrakos och Brad Moran. Dessutom hade man redan Kent McDonell i truppen och Mikael Renberg gjorde sen comeback. AIK spelade något mer tillknäppt och Antos var lite tydligare en 2:a formationsspelare nu.Men han gjorde lika fullt en riktigt bra säsong och internt poängmässigt låg han på en fin 3:e plats med 37 poäng på 54 matcher.Sedan dess har Antos i takt med mindre roll i laget och mindre förtroende också dalat i sin poängproduktion. Hans speed är fortfarande ett vasst vapen men det är ändå inte riktigt vad det varit, men det faller sig såklart naturligt när en spelare är närmare 40 än 30.För mig är Antos en av de stora, en av de RIKTIGT stora. Han har betytt otroligt mycket för Skellefteå AIK under den resan man nu gjort tillbaka till att bli ett topplag i Elitserien, och det är en spelare som trots sin fysiska svaghet alltid gjort ett gott jobb på isen, byte efter byte, match efter match. Han har alltid uppträtt på ett beundransvärt sätt både på och vid sidan av isen och hans sympatiska och sportsliga sätt gör honom i mina ögon mycket större än bara ”en liten artist”. Antos är någon som jag kunnat identifiera mig med som Skellefteåbo och en spelare som jag i alla sammanhang varit otroligt stolt över som representant både för AIK och Skellefteå som stad.Med stort vemod vill jag tacka dig Antos för en fantastisk tid i Skellefteå AIK. Jag vill tacka för all den underhållning du bjudit på under dessa åtta år, för alla viktiga poäng och för ditt svett, ditt blod och din tydliga kärlek till staden, laget och fansen. Jag önskar dig all lycka med vad du än tar dig för och du kommer för alltid att vara en sann legend för oss Skellefteåfans.Tack för allt Antos!

/King Kong

redaktionen@northpower.nu

Tack Hadelöv, en legend mellan stolparna!

 Kanske är det fel att just jag sätter mig och skriver den här krönikan eftersom jag har varit en av de flitigaste kritikerna av Hadelöv. Men samtidigt har jag alltid haft en enorm respekt för Hadelöv och det han faktiskt uträttat för klubben under sina sju säsonger här i Skellefteå. Därför ser jag den här lilla krönikan som en chans och möjlighet att visa och delge den respekten på ett tydligt sätt. Därför känns det ändå rätt att just jag gör det. Hadelöv kom ju till Skellefteå för sju år sedan, säsongen 05/06. Han hade då gjort sju raka säsonger i Malmö och Elitserien. Säsongen 04/05 i Malmö så slogs han om första spaden med bland annat finske stormålvakten Pasi Nurminen, danske talangen Peter Hirsch och Färjestads  nuvarande och duktiga målvakt Christopher Nihlstorp.Malmö valde att satsa på Nurminen som förstakeeper och under en period valde man också att låna ut Hadelöv till allsvenska Växjö Lakers, där Hadelöv gjorde stor succé. Han gjorde nio matcher i Lakers och stannade på fina 94.2 i räddningsprocent, med det var han bäst i serien. Men Malmö valde att plocka hem Hadelöv som dock fick se sig fortsatt som tvåa bakom Nurminen. Hadelöv fick från båset se sitt Malmö degraderas via Kvalserien ner till Allsvenskan.Året efter skrev han alltså på för Skellefteå AIK, som på många sätt var i extremt stort behov av en riktigt bra och stabil målvakt. AIK hade under några säsonger sett målvakter som blandat och gett mellan stolparna, tex Ville Koivula, Sean Gautiher, Carl-Johan Klint och NHL målvakten Mike Dunham. För all del ett gäng talangfulla målvakter, men samtidigt ganska spretiga, lynniga och ganska opålitliga från och till. Samtidigt var dom väldigt underhållande, med det är ju inte samma sak som effektiva.Hadelövs intågande i laget och föreningen gav en helt annat stabilitet och ett helt annat ansikte åt vårt försvarsspel och framför allt vårt målvaktsspel. Det var kanske inte alltid dom snyggaste räddningarna, men han tog i alla fall puckarna och han höll en jämn och bra nivå vilket självklart skapade ett lugn i de bakre leden.Den klassiska säsongen 05/06 förde han sen Skellefteå tillbaka upp i Elitserien tillsammans med ett 20-tal andra legender, bland annat med Nicklas Dahlberg som parhäst på målvaktssidan. Hadelöv svarade för en otroligt stark kvalserie där man främst måste lyfta fram det lugn och den stabilitet han uppvisade och spred omkring sig.Året efter, säsongen 06/07 spelade AIK åter igen i Kvalserien, den här gången för att behålla sin elitserieplats och även här svarade han för en otroligt fin serie. Med tio spelade matcher hade han smått fantastiska 94.7 i räddningsprocent vilket talar för sig själv.Hadelöv började ju också så smått att ändra sin målvaktsstil till den idag så populära procent-stilen som jag vill kalla den, där det mer handlar om att täcka vinklar, stå på ett visst ställe när pucken befinner sig på ett visst ställe osv. mycket baserat på statistik, i stället för att gå och reagera mer instinktivt och direkt på varje situation, som Hadelöv gjort tidigare.Omställningen gav enorm utdelning och Hadelöv fick otroligt mycket beröm från alla håll och kanter för sitt målvaktsspel och för att han faktiskt kunde utveckla och förändra sitt spel så pass sent i karriären. Hadelöv har ständigt legat i den absoluta toppen i målvaktsligan sedan han kom till Skellefteå,  fram tills den gångna säsongen då han fick se sig passerad av unge talangfulle framtidsmannen Jocke Eriksson.Hadelöv har såklart betytt otroligt mycket för Skellefteå AIK, betydligt mycket mer än han egentligt fått erkännande för. Det pratas enormt mycket om Antos, Åkermans och självklart Magnus Wernbloms betydelse vid uppgången och dom hade självklart stor betydelse tillsammans med många fler, men Hadelövs betydelse nämns sällan.Jag hoppas dock att den här lilla krönikan kan öppna några ögon för vad han faktiskt gjort för klubben dessa sju år och att hans tid här lämnar det avtryck i oss Skellefteå bor som det faktiskt borde göra. Det är han mer än värd.Så om du på något märkligt sätt skulle snubbla över den här krönikan Hadelöv, vill jag tacka dig så hjärtligt för alla dom tusentals räddningar du gjort som burväktare i Skellefteå AIK, mitt älskade lag. Jag hyser enorm respekt över dig som målvakt, men även det lilla jag uppfattat av dig som person. Du är och kommer alltid att vara en av de spelare jag för alltid kommer att minnas främst för din insats vid uppgången 05/06, men även för de säsonger som följde i Elitserien. Din legendstatus kommer som sig bör att växa med åren.Tack för allt och lycka till i framtiden! /KingKongredaktionen@northpower.nu

Att våga eller inte våga?

Det har nu gått en tid sedan den andra finalförlusten på lika många år och den absolut värsta besvikelsen har i alla fall för mig sakta lagt sig. För att vara riktigt ärlig med er alla så blev jag inte speciellt besviken när slutsignalen tjöt nere i Gävle och det stod klart att Brynäs var svenska mästare 2012.

Varför? Ja, kanske var det på grund av det utgångsläge AIK faktiskt satte sig i från start i den här finalserien, med 3-0 i baken. Kanske började man trots allt på något sätt bearbeta en eventuell förlust redan då, eller man insåg kanske snarare vilket prekärt läge laget satt sig i och kanske blev den där blytunga sorgen inte riktigt så hemsk som jag hade trott på grund av det. Man hade på något sätt redan förberett sig.

Men som det mantra jag delgett under tidigare ”krönikor” så gav jag fan aldrig upp och jag trodde ändå på att vi faktiskt skulle kunna vända den här finalen och stå för en svensk hockeyklassiker. Det trodde jag faktiskt och det är jag glad för. Det var en annorlunda men skön känsla att våga tro, sticka ut hakan, vara lite kaxig och faktiskt våga vara en vinnare, det kommer jag tveklöst att ta med mig till nästa säsong.Jag vet inte hur du som läser dom här raderna själv hanterat den här säsongen, men många i min omgivning verkar faktiskt också ha valt den linjen, och dom verkar också ha mått riktigt bra av det.Men känslan i hallen under finalserien, känslan, eller kanske snarare den tysta ångesten som jag tycker på något sätt fanns i Skellefteå Kraft Arena andades inte vinnare och tro, jag tycker den andades ångest och misstro.North Power gjorde en otroligt fin säsong, kanske den bästa någonsin vad gäller TIFOn och under slutspelet jobbade man verkligen arslet av sig för att skapa en magisk stämning, en underhållande inramning och där igenom så bra spelförhållanden som bara möjligt för vårt älskade svartgula lag.Tyvärr verkade stora delar av sittplatspubliken i det närmaste chockade, eller möjligen otroligt nervösa, då man inte alls drogs med i North Powers passion och engagemang, utan i stället satt på händerna med ett nollställt ansiktsuttryck och bara var just en åskådare. Man tittade, inget mer.Nu står det såklart varje besökare fritt att delta i att skapa stämning och hjälpa laget framåt, eller att bara sitta och stilla se på hockeymatchen, det är ju trots allt det den stora majoriteten kommer för.Men vad kostar det att klappa, eller till och med sjunga lite tillsammans med tusentals likasinnade? Är det för att man inte vågar, tycker att det är pinsamt eller är det möjligen för att man helt enkelt tycker att det är onödigt? Jag vet inte, det finns säkert många förklaringar, men samtidigt vägrar jag tror att en majoritet av vuxna människor skäms över att klappa och sjunga med inför andra.Kan det vara så jävligt att sittplatspubliken idag består av någon form av hockeysupporteröverklass (nytt ord). Som liksom ser sig för mer och bättre än dom där ”huliganerna” som för ett jäkla liv på ståplatsläktaren. Kan det verkligen, verkligen vara så? Det finns faktiskt dom som menar det.Skulle det ligga någon sanning i det, att det här nya klassfenomenet är verkligt och att det kommer sig ur den prisbild som idag finns, ja då känns det här som en otroligt farlig utveckling. Är passionen och lidelsen på väg bort från våra läktare?Nä, även om jag som sagt har svårt att förstå det, så hoppas jag hellre att den bakom liggande orsaken är att man skäms om man lever om för mycket på sittplats och att man där igenom väljer att vara stilla och tyst. För den orsaken bör vi alla tillsammans kunna åtgärda, redan till nästa säsong.Till sist lägger jag in en bild som man kanske kan lära sig en hel del av vad gäller passion, lidelse och att våga utan att skämmas.. 

/King Kong

redaktionen@northpower.nu

Redaktionella Minnen – Tazman

Vi kan summera denna säsong på många sätt, vi kom en placering bättre än förra säsongen och spelade ännu en final trots att många "experter" inte trodde på oss innan säsongen började. Nedanstående text har skrivits av undertecknad och det är en text som jag står för, vissa av er är säkert av en annan åsikt och det respekterar jag. Kom gärna in på vårt forum och diskutera vad just du tycker.Säsongens utklassning: Nu i efterhand kanske det inte är så mycket att stoltsera med men 8-1 mot Djurgården var ett styrkebesked och en kross utan dess like.Säsongens back: Lindgren har vuxit de senaste säsongerna och att han är en av ligans mest stabila backar gör honom till mitt val. Hans skridskoåkning och jämnhet är hans främsta egenskaper, dock så hoppas jag att någon av de yngre förmågorna tar ett steg upp eller att en riktigt klassback är på denna lista till nästa säsong.Säsongens Jeff Beukeboom: Jag vet inte vad de sa till Granberg men det fysiska spel han visade upp i slutspelet var tidvis en fröjd att skåda. En pojkvasker som står upp mot de rutinerade eliserierävarna gör att Granberg får denna utmärkelse.Säsongens Jonas Lennartsson: Inför varje säsong görs det minst ett nyförvärv som gör att den stora massan av AIK-supporters går bärsärkagång. Vid många gånger överbevisar spelarna de Marklunds och Lundströms som klagat och gnällt innan spelaren som diskuterats tagit på sig den gulsvarta tröjan. Forsberg, Strandberg, Lennartsson, med flera är alla spelare som knappt varit vatten värd då de värvats men som sedan överbevisat de allra flesta.Detta år tilldelas detta pris Tomas Skogs med den enkla motiveringen att han gjort en stabil säsong, spelat enkelt, fysiskt och till skillnad från många av våra andra försvarare spelar med kroppen framför sitt egna mål.Säsongens besvikelse: Lagets enda renodlade finska spelare (jag räknar inte dit Mustonen) hade jag stora förhoppningar på. Att han skulle logga på mellan 20-25 minuter per match och samtidigt vara den ledande offensiva backen och ett sylvasst vapen i PP såg jag som någoting givet. Nu uppnådes aldrig detta och Pikkarainen är därför säsongen mest negativa överraskning. Att han får en förlängning av sitt kontrakt har jag svårt och tro och därför kommer han att minnas som ett svagt kort att spela ut under avgörande i matcherna.Säsongens ”med tåren i ögat”: Holloways systers brev till norran.se och den uppskattningen som visades efter det att Northpower gått ihop och köpt en ny cykelhjälm efter Forsbergs olycka visar verkligen att Northpower har elitseriens bästa fans utan konkurrens.Säsongens Alexandre Daigle: Tilldelas den spelaren som har spelsinnet, skridskoåkningen, tekniken, fysiken. Alltså alla attribut som behövs för att dominera matcherna men på något outgrundligt sätt inte får spelet att stämma. Denna utmärkels tilldelas såklart Christian Söderström, denna ständiga talang som aldrig får allting att klaffa. Att han får ett nytt kontrakt ser jag som en omöjlighet.Säsongens genombrott: Trots att Joacim Eriksson hade ett mindre lyckat slutspel så var han en av våra allra bästa spelare under säsongen, en trygg och säker utpost. Jocke är fortfarande ung och tämligen orutinerad, trots att det smärtar så tror jag att han lärt sig något av de missar som snöpligt gjordes under detta slutspel och kommer tillbaka än starkare under nästa slutspel.Säsongens raket: Han kom, han sågs, han fick spela i PP tillsammans med bland annat kapten Jimmie, Holloway, Lindström och blev skadad. Tänker såklart på Edström som visar alla kvaliter för att bli en klassback inom en snar framtid.Säsongens kedja: När kedjan med en stockholmare, en framgångsrik hockeyspelande fransman och en kanadensare med sjuhelsike till kanon sätts ihop så blir succén given.Säsongen Tie Domi: Danielssons ”sucker punch” på Bellemare var helt klart utanför ramarna över vad reglerna tillåter, att han inte blev avstängd efter ett sådant tilltag är mig oförståeligt.Säsongens drag av träningsstaben: Att peta Söderström var ett gott tecken och att sedan att placera fem forwards på isen under numerärt överläge visade sig vara en snilleblixt och ett fingertoppskänsladrag av Forsberg & CO.Säsongens miss av träningsstaben: Under finalserien så var laget alldeles för utspritt. Under perioder kunde en ensam ytterforward kämpa om pucken mot 2-3 Brynässpelare, medan den andra AIK-forwarden var på andra sidan målet, dessutom stod vår center tillsammans med 2 backar på offensiva blå. Med ett sådant utspritt spel får man inte ett fungerande anfallsspel.Säsongens spelare: Nu i franska valtider så känns det på något sätt självklart att plocka fram vår franske baguette. Bellemare har på en relativt kort tid gått från en hyfsad tredjekedje-spelare till en fullfjädrad fullblodsproffs. Hans uppåkningar är ibland i Jimmie-klass och spelet runt sargerna är ren och skär njutning. En center som gör samtliga sina medspelare bättre förtjänar verkligen denna utmärkelse.Ett speciell utmärkelse ska ändå tillskrivas till Joacim Eriksson som under säsongen var elitseriens bästa målvakt.Säsongens ledare: ”Jimmie Ericsson är vår kapten” går ju som bekant sången och det stämmer verkligen. Vi som minns Jimmies första tid i AIK minns en halvslö, smågnällig spelare med spår av divighet och storhetsvansinne. Dessa tider är dock förbi, Jimmie visar att med ett ”C” på tröjan riktigt ledarskap och kämparglöd. Bellemare visar att han förtjänar ett ”A” då han är den som drivar på och uppmuntrar sina lagkamrater på bästa sättet.Säsongen bästa intervju utanför northpower.nu: Fahlmans snack med Jonte Hedström är verkligen underbar, stoppa in en femma i honom och han snackar i en evighet. Kom hem Jonte, allt är förlåtet.Säsongens sämsta inslag från lokaltidningarna: Norrans pinsamma intervju med Möller var verkligen hemsk att titta på, jag förstår att det hade någon form av ironisk underton men allting går inte försvara och det är ett par minuter som jag debiterat vår lokala tidning för.Säsongens låt med AIK-inslag: Pär Wikstens blott sjuåriga dotter Elsa har gjort denna underbara låt som omvänder den mest inbitna Löven-supportern. Jag är ändå fortfarande barnsligt förtjust i det håller på hända igen som är ett klassiskt mästerverk. Säsongens återkomst: Många skulle nämna Lindström som den stora återkomsten och visst är den poängstarke hemvändaren en stark kandidat. Jag skrev dock en krönika om Lee Gorens återkomst den 21/7 2011, han har alltid varit en favoritspelare för mig och hans starka säsong gör honom till min kandidat. Är det hans sista säsong i AIK-land?Säsongen ”mest gnälliga på forumet”: Detta kopiösa mediaintresset för slutspelets domare har verkligen spridit sig till northpower.nu och den uppståndelse, fokus och onödiga inlägg som skrivits om männen i zebrarandigt är många och överflödiga.Säsongens skönaste skadeglädje: Säsongens stora överraskning och tillika seriesegrare från det kalla norr fick respass i första omgången och jag skulle vilja träffa den AIK-supportern som inte drog på smilblanden då detta fiasko fullbordades för våra norrländska antagonister.Säsongens Dr Jekyll and Mr Hyde: Många av oss trodde att detta skulle bli Oscar Lindbergs genombrottssäsong, denna spelskickliga center som har alla fysiska attribut för att bli en av våra ledande utespelare. Han har dock ännu inte fått allting att stämma men under slutspelet var han en av våra mest formstarka spelare och vad ser vi i stjärnkikaren för säsongen 12/13 för unge herr Lindberg? /Tazmanredaktionen@northpower.nu

Redaktionella Minnen - Warder

SUMMAN AV ETT LIDANDE

En hård spark på pungen. Man faller ihop i en hög och blir orörlig.Den sylvassa brännande smärtan ger en tårar i ögonen och man tappar nästan andan.

Det finns nog inte en snubbe som inte känner igen scenariot. Vi vet hur jävla ont det gör att bli sparkad på pungen. Vi vet det så väl att när vi ser någon annan få en spark, till och med på film, så får vi ett sådant starkt känslominne att vi nästan själva absorberar lite av denna smärta. Det gör alltså ont att se någon annan bli sparkad på pungen. Det gör till om med ont att bara prata om det. Summan av våra erfarenheter ackumuleras i ett koncept, en primal, reflexmässig kunskap som aktiveras så fort begreppet smärta och pungen kombineras i någon form. 

 Skellefteå AIK är som min pung.

Den ackumulerade känslan av besvikelse, frustration och smärta som jag samlade på mig under åren allsvenskan ligger alltid kvar som ett filter över allt jag ser, hör och upplever kring ishockey. Kvalserieångesten kommer aldrig att gå ur mig, även om den med tiden har spätts ut med sista årens framgångar. Jag har aldrig slutat hoppas, men om jag ska vara helt ärlig är det först den sista tiden som jag orkar hålla kvar i det hoppet genom motgångar och nederlag. Kvalserien är i mitt sinne aldrig långt borta. Bara att prata om den gör att jag får ont i pungen. Samtidigt är kvalserieåren en del av mina sammanlagda erfarenheter som supporter. Alla sura förluster, alla gånger vi snubblat på mållinjen, de gånger vi vikt ner oss och skamset börjat ladda om för nästa säsong. Allt det ligger någonstans i mitt minne som en kokande vulkan. En anspänning i min kropp som aldrig riktigt försvinner. Mitt segervrål när vi blev klara för elitserien innehöll såklart glädje och eufori men en väldigt stor del bestod av ett emotionellt vulkanutbrott. Jag skrek ut flera års frustration och sorg och blev i processen renad och pånyttfödd. Detta förlösande skrik lades också till min erfarenhetsbank av hockeyminnen. Varje säsong för med sig sina besvikelser, sina glädjeämnen och sina erfarenheter. Vi bygger hela tiden på vår erfarenhetsbank och ett jublande vrål över en seger innehåller tillslut så mycket mer än en glädje över en vinst i den enskilda matchen. Till och med delar av mitt eget privatliv vävs in min hockeypassion. Mina egna privata nederlag och mina egna segrar. Min ångest över sju års studier skriks ut när Oskar Lindberg gör mål. Den här säsongen har jag insett att till och med delar av andra människors liv hamnar på samma ställe. Människor vars passion för Skellefteå AIK vida överstiger min egen och som betalar ett högt pris för kärleken till ett hockeylag. 

Mina jubel är summan av mitt lidande, min glädje, mina erfarenheter och min respekt och samhörighet med alla eldsjälar i Northpower. Vad är summan av ditt skrik?Vad är summan av Bert Robertsson vrål?

Det är lätt att glömma i besvikelsen över ännu en förlorad SM-final, att vägen hit har varit mycket lång.  Vägen har varit lång och krokig men i mina ögon finns inget hockeylag i Elitserien idag som kan ha lika stolta supportrar. Vilket jävla stålbad vi genomgått. Att vinna ett SM-guld vore såklart en fantastisk upplevelse, men i perspektivet av den fantastiska hockeyresa som Skellefteå AIK bjudit sina supportrar på är ett SM-guld bara att se som grädde på moset. Vi har gått genom eld och genom vatten för att vara där vi är idag. En av Sveriges absoluta toppklubbar. En riktigt kandidat till SM-guldet. I år var vi närmare än vi någonsin varit sedan 1978. Vi kanske inte tar oss dit nästa år eller året efter det, men vissa visdomsord förstår man inte förrän man är gammal och vis. Det är vägen som är målet och den väg vi haft är en väg att vara jävligt stolt över.

Warder

redaktionen@northpower.nu

Redaktionella minnen - Markman

Hur många gånger under säsongen har man inte suttit där, ena stunden jublande glad, nästa deprimerad och förkrossad, och sedan åter i euforin igen. Som utsocknes boende har det tyvärr inte blivit särdeles många matcher som jag har kunnat bevittna på plats, men ett par här och var har det allt blivit.Jag, som till vardags håller till i Jönköping har naturligtvis befunnit mig i Kinnarps Arena båda gångerna vårt älskade AIK varit på besök. Därtill har det blivit dubbla besök i Scandinavium och inte minst fanns jag på plats när Växjö välkomnades till Elitserien med en 1-4-förlust hemma i Vida Arena. Desto fler matcher har jag följt via tv, och det är inte bara en gång jag i efterhand reflekterat över vad mina grannar har tänkt när jag har skrikit ut glädje eller frustration rakt ut. Vid ett par tillfällen har jag rent av förväntat mig ett besök av ”pappa blå” på grund av några mindre rumsrena vredesutbrott och medföljande barnförbjudna uttalanden (eller ska jag säga utskrikanden?). Flertalet matcher har jag tvingats följa via mobil genom stats.swehockey.se. Ni andra som inte har kunnat vara på plats på arenan eller framför en tv vet vad jag menar när jag pratar om den nervositet som infinner sig när man resultatmässigt ser att matchen står och väger men inte vet vad som händer i övrigt. Sinnessjukt långa är de sekunder och minuter som det går mellan uppdateringarna, inte minst i slutet av matcherna. När det dessutom bara dyker upp information vid mål eller utvisning så förstår ni än tydligare hur länge man kan sitta i ovisshetens töcken. Vad gäller allas vårt favoritlag så märks det ganska tydligt att det är en inriktningsförändring som har skett bara det senaste året. Fokus på slutspelet är mycket starkare i år, och sett till det material vi har att tillgå finns det alla möjligheter att säsongen kan avslutas på bästa möjliga sätt. Bredden på laget är en grym tillgång, inte minst våra två förstakedjor, och då menar jag verkligen TVÅ förstakedjor! Enda anledningen som jag kan se till att Bellemare inte ligger där uppe i toppen tillsammans med de andra fem är naturligtvis skadebekymren och alla fulsmällar som han åkt på genom kvarts- och semifinal.Sen kan man naturligtvis inte blunda för sådana kulturbärare som Jimmie Ericsson, Fredrik Lindgren, Andreas Hadelöv och Anders Söderberg. Samtliga har varit med i laget under många år, både i Allsvenskan och Elitserien. Ericsson är en personlig favorit för mig, och det är nu det syns som tydligast vad han betyder för laget. Ingen kan göra genombrott som Jimmie kan, och ingen kan väl säga annat än att han steppar upp när det vankas vår och slutspel! Som exempel kan sägas att Jimmie hittills gjort ungefär hälften så mycket poäng som i grundserien, på ca en tredjedel av antalet matcher. Därtill har han gjort 3 av 8 matchvinnande mål i AIK, vilket är fler än han gjorde i grundserien totalt. Kapten Ericsson och AIK är verkligen ett begrepp som har tyngd bakom sig! Laget före jaget i alla lägen, och Jimmie leder sina styrkor med ackuratess! Det är nu det ska bevisas en gång för alla! 

SLUT UPP PÅ VÄSTRA STÅ – FÖR SVERIGES BÄSTA AIK!

SJUNG FÖR FULL HALS, ELLER LÄMNA PLATS ÅT DE SOM GÖR DET!

NU JÄVLAR GÅR VI FÖR GULDET!

AIK gör North Power stolta! Nu är det dags att återgälda det som aldrig förr!

Markmanredaktionen@northpower.nu

Redaktionella minnen

Vilken retro-känsla

Mer eller mindre nervös är jag väl ibland. Inför en match. Oftast sker dock färden mot arenan med en positiv känsla. Aldrig med nervositets-ångest eller liknande. Däremot kan ju återfärden vara kryddad med mer blandade känslor.Den här minnesvärda dagen var inget undantag, förutom att lugnet och det positiva verkade sitta i "förarsätet" denna lördag. Semifinal sju mot Gnaget. Eller AIK södra, eller vad ni vill. En måste-match. Vinna eller försvinna, för något av lagen. Men det är inte matchen i sig jag tänker på nu. Utan den flashback-känsla jag upplevde, ju längre matchen led.Då 1978, spelade vi en semifinal i bäst av tre matcher mot Modo. En av matcherna vanns på hemmaplan med förkrossande 8-3. Den segern följdes sedan upp med en 2-4 viktoria på bortaplan. 2012 vinner vi en av semifinalerna mot AIK med 8-2. Och resten vet ni vid det här laget. Även om dagens slutspelsupplägg är väsentligt annorlunda än för 34 år sedan, så finns fler likheter med lagens väg mot final. 1978 blev Skellefteå tvåa i grundserien. Laget vi möter i årets final slutade fyra i serien, då mötte vi trean. Och resten vet ni alla vid det här laget.Som om någon högre makt känt mina vibbar så fortsätter det hela med följande. Närmast bredvid mig satt en yngre och en äldre man, uppenbart i sällskap. Jag och den yngre, som satt närmast, växlade en och annan kommentar under matchens gång. När så publiken, och naturligtvis vi också, gav laget stående ovationer i matchslutet, lutade jag mig mot den yngre och sa, -Det här börjar kännas som 1978. Då svarar han, pekande mot den äldre gentlemannen, -Det här är min pappa, han var med då. Gissa vem som blev stum.Martin Johansson visade det sig, efter presentation och handskakande. En av idolerna från guldlaget -78. Back tillsammans med Pekka Rampa. (som jag lånat mitt nick av) det kändes som en fullbordan av hela kedjan av känslor och intryck från den dagen. Positivare hemfärd var det länge sedan jag fått uppleva. Huruvida man ska tro på högre makter eller ej, nog vore det härligt om det var ett omen på kommande succe'. För ni minns väl att tvåan slog trean från grundserien, i finalen 1978.Anders/"Rampa"redaktionen@northpower.nu

VAR MED OCH PÅVERKA

                    Ahhh! Det här är en del av livet. Som så många gånger förr tar jag bilen och styr kosan mot Skellefteå. Match i arenan och känslan är sprittande i kroppen. En slags "dan-före-dan-förväntan", blandad med en sorts vällustig ovisshet.Åker iväg med en klar förhoppning om att få se en bra match. Med vinst till Skellefteå. Som så många gånger förut. Få uppleva vinsten. Bonusen. Med en avgörande skillnad. Inte vilken match som helst. En sjunde och avgörande slutspelsmatch. Vinna eller försvinna. Kan det bli mer spännande och nervkittlande?Vinner vi är jag lycklig minst en vecka framöver. Ty då fortsätter spelet. Spelet om guldet.Självklart är jag inställd på att vi ska vinna. Lika självklart som jag vet att det bara är i realtid det avgörs. Men jag är likafullt inställd på vinst. Liksom spelarna i laget.Jag tar inte ut någon seger i förväg. Tror jag inte spelarna heller gör. Men vi går tillsammans för vinst.Vi supportrar kan inte påverka spelet, domarna eller matchscenariot. men vi kan hjälpa spelarna att påverka.Och det är det vi är där för. Inte för att i förväg notera nederlaget.Förlorar vi så surar jag en eller två dagar. Sedan fortsätter livet. Det verkliga livet. Det liv som kan kantas av små "guldkorn" som ishockey.LÅT OSS GÅ PÅ MATCH OCH PÅVERKAS. OCH PÅVERKA.Rampa//   redaktionen@northpower.nu