SUMMAN AV ETT LIDANDE

En hård spark på pungen. Man faller ihop i en hög och blir orörlig.Den sylvassa brännande smärtan ger en tårar i ögonen och man tappar nästan andan.

Det finns nog inte en snubbe som inte känner igen scenariot. Vi vet hur jävla ont det gör att bli sparkad på pungen. Vi vet det så väl att när vi ser någon annan få en spark, till och med på film, så får vi ett sådant starkt känslominne att vi nästan själva absorberar lite av denna smärta. Det gör alltså ont att se någon annan bli sparkad på pungen. Det gör till om med ont att bara prata om det. Summan av våra erfarenheter ackumuleras i ett koncept, en primal, reflexmässig kunskap som aktiveras så fort begreppet smärta och pungen kombineras i någon form.

Skellefteå AIK är som min pung.

Den ackumulerade känslan av besvikelse, frustration och smärta som jag samlade på mig under åren allsvenskan ligger alltid kvar som ett filter över allt jag ser, hör och upplever kring ishockey. Kvalserieångesten kommer aldrig att gå ur mig, även om den med tiden har spätts ut med sista årens framgångar. Jag har aldrig slutat hoppas, men om jag ska vara helt ärlig är det först den sista tiden som jag orkar hålla kvar i det hoppet genom motgångar och nederlag. Kvalserien är i mitt sinne aldrig långt borta. Bara att prata om den gör att jag får ont i pungen. Samtidigt är kvalserieåren en del av mina sammanlagda erfarenheter som supporter. Alla sura förluster, alla gånger vi snubblat på mållinjen, de gånger vi vikt ner oss och skamset börjat ladda om för nästa säsong. Allt det ligger någonstans i mitt minne som en kokande vulkan. En anspänning i min kropp som aldrig riktigt försvinner. Mitt segervrål när vi blev klara för elitserien innehöll såklart glädje och eufori men en väldigt stor del bestod av ett emotionellt vulkanutbrott. Jag skrek ut flera års frustration och sorg och blev i processen renad och pånyttfödd. Detta förlösande skrik lades också till min erfarenhetsbank av hockeyminnen. Varje säsong för med sig sina besvikelser, sina glädjeämnen och sina erfarenheter. Vi bygger hela tiden på vår erfarenhetsbank och ett jublande vrål över en seger innehåller tillslut så mycket mer än en glädje över en vinst i den enskilda matchen. Till och med delar av mitt eget privatliv vävs in min hockeypassion. Mina egna privata nederlag och mina egna segrar. Min ångest över sju års studier skriks ut när Oskar Lindberg gör mål. Den här säsongen har jag insett att till och med delar av andra människors liv hamnar på samma ställe. Människor vars passion för Skellefteå AIK vida överstiger min egen och som betalar ett högt pris för kärleken till ett hockeylag.

Mina jubel är summan av mitt lidande, min glädje, mina erfarenheter och min respekt och samhörighet med alla eldsjälar i Northpower. Vad är summan av ditt skrik?Vad är summan av Bert Robertsson vrål?

Det är lätt att glömma i besvikelsen över ännu en förlorad SM-final, att vägen hit har varit mycket lång. Vägen har varit lång och krokig men i mina ögon finns inget hockeylag i Elitserien idag som kan ha lika stolta supportrar. Vilket jävla stålbad vi genomgått. Att vinna ett SM-guld vore såklart en fantastisk upplevelse, men i perspektivet av den fantastiska hockeyresa som Skellefteå AIK bjudit sina supportrar på är ett SM-guld bara att se som grädde på moset. Vi har gått genom eld och genom vatten för att vara där vi är idag. En av Sveriges absoluta toppklubbar. En riktigt kandidat till SM-guldet. I år var vi närmare än vi någonsin varit sedan 1978. Vi kanske inte tar oss dit nästa år eller året efter det, men vissa visdomsord förstår man inte förrän man är gammal och vis. Det är vägen som är målet och den väg vi haft är en väg att vara jävligt stolt över.

Warder

redaktionen@northpower.nu