Ja, som ni vet mina vänner så räckte det inte ända fram den här säsongen heller. Brynäs vann match 6 med 2-0 och därmed finalserien med 4-2 i matcher.Kort om matchen till att börja med: inledningsvis var det jämnt, där båda lagen främst förlitade sig på spelvändningar, men där AIK allteftersom första perioden led skapade bättre och fler lägen. Allra närmast var Bud Holloway, men Svedberg kunde klara liggande. I andra perioden fortsatte AIK att skapa mer chanser än Brynäs och fick dessutom flera långa anfall. Pressen kom dock av sig och det hade två anledningar. Två boxplay (varav ett obegripligt) och ett mål som kom från ingenstans drygt tretton minuter in på andra perioden - även om den faktiska avsändaren var Jakob Silfverberg. Ett rappt skott långt utifrån som Joacim Eriksson måste klara. Efter målet tog Brynäs över spelet något resten av perioden och i slutakten stängde de ner AIK helt. Skellefteå tog sig ingenstans. Till slut gjordes också 2-0 efter backskott från Ryan Gunderson när AIK-försvaret sjunkit för långt ner i egen zon.Matchen var en perfekt återspegling av matchserien: ett AIK som skapar mycket chanser, men som samtidigt inte är inne i de riktigt tuffa områdena och gör livet surt på riktigt för Svedberg. Mål från Jakob Silfverberg, ett billigt insläpp från Joacim Eriksson, men framförallt ett Brynäs som är bäst i landet att förvalta ledningar - och tydligen även på att sätta sig i sådana situationer.AIK blir alltså tvåa ännu en säsong - och det är surt. Det finns dock ingen anledning att deppa ihop, för vi kommer tillbaka nästa säsong - och vi blir inte sämre.I filmen Talladega Nights får vi se bilder från racerförarens Ricky Bobbys barndom, när hans racerförande suput till far kommer på besök i skolan, ställer till en scen och avslutar med sitt motto ”if you ain’t first, you’re last”. Ricky idoliserar sin far och lever sitt liv efter den devisen. När sedan Ricky av olika skäl når botten och sedan återser sin far upprepar Ricky vad fadern sagt, som ett livsmotto, kommer fadern inte ens ihåg det. ”Jag måste varit hög då. Det är ju idiotiskt, om du inte är först kan man ändå hamna tvåa eller trea”, eller något liknande. Jag minns inte ordagrant.Med det sagt är det alltså bättre att förlora i finalen än i semifinalen, eller på någon annan nivå. Det föder inte förlorare att förlora finaler. Det ger erfarenhet. Färjestad förlorade tre raka finaler i början av 2000-talet. Som exempel.Jag vet inte om det fortfarande sitter kvar, men i alla fall förr om åren satt bokstäver uppsatta av Robert Broberg i kombihallen i Skellefteå. ”Målet är ingenting, vägen är allt” stod det. Min kompis Peter och jag kunde håna det tänket. Att vinna var allt, oavsett hur man nådde dit. Och om man inte lyckades med att vinna kunde man istället, paradoxalt nog, måla upp en romantisk bild av vackra förlorare.Det var förstås bara trams, vet jag nu. Vi är på rätt väg, det är det väsentliga, och vi ska heller inte identifiera oss som förlorare för att vi förlorar en final. Det finns överhuvudtaget inte något önskvärt med förlorarromantiken. Du kanske tycker att det låter som att vakna upp medelålders en dag och inse att du hellre vill ha reformer än revolution, men det är sant.Jag minns konkurshotet 1997, förlusten i Leksand 2004 och ett decennium med Lechtalers, Jägers och Briells. AIK har givetvis inte ”vunnit ett silver” utan förlorat ett guld, men finalplatsen måste trots allt ses i ett större perspektiv. Allt annat är historielöst.Vi behöver inte hemfalla åt förlorarromantik för att hitta en identitet trots ännu en finalförlust. Vi behöver heller inte komma med resonemang om att ”vinna silver”. De vackraste historierna är utan termer som vinnare och förlorare. De handlar om framåtskridande och ständig utveckling utifrån sina egna premisser.Där är vi.Framåt AIK./ Hank