Det har nu gått en tid sedan den andra finalförlusten på lika många år och den absolut värsta besvikelsen har i alla fall för mig sakta lagt sig. För att vara riktigt ärlig med er alla så blev jag inte speciellt besviken när slutsignalen tjöt nere i Gävle och det stod klart att Brynäs var svenska mästare 2012.
Varför? Ja, kanske var det på grund av det utgångsläge AIK faktiskt satte sig i från start i den här finalserien, med 3-0 i baken. Kanske började man trots allt på något sätt bearbeta en eventuell förlust redan då, eller man insåg kanske snarare vilket prekärt läge laget satt sig i och kanske blev den där blytunga sorgen inte riktigt så hemsk som jag hade trott på grund av det. Man hade på något sätt redan förberett sig.
Men som det mantra jag delgett under tidigare ”krönikor” så gav jag fan aldrig upp och jag trodde ändå på att vi faktiskt skulle kunna vända den här finalen och stå för en svensk hockeyklassiker. Det trodde jag faktiskt och det är jag glad för. Det var en annorlunda men skön känsla att våga tro, sticka ut hakan, vara lite kaxig och faktiskt våga vara en vinnare, det kommer jag tveklöst att ta med mig till nästa säsong.Jag vet inte hur du som läser dom här raderna själv hanterat den här säsongen, men många i min omgivning verkar faktiskt också ha valt den linjen, och dom verkar också ha mått riktigt bra av det.Men känslan i hallen under finalserien, känslan, eller kanske snarare den tysta ångesten som jag tycker på något sätt fanns i Skellefteå Kraft Arena andades inte vinnare och tro, jag tycker den andades ångest och misstro.North Power gjorde en otroligt fin säsong, kanske den bästa någonsin vad gäller TIFOn och under slutspelet jobbade man verkligen arslet av sig för att skapa en magisk stämning, en underhållande inramning och där igenom så bra spelförhållanden som bara möjligt för vårt älskade svartgula lag.
Tyvärr verkade stora delar av sittplatspubliken i det närmaste chockade, eller möjligen otroligt nervösa, då man inte alls drogs med i North Powers passion och engagemang, utan i stället satt på händerna med ett nollställt ansiktsuttryck och bara var just en åskådare. Man tittade, inget mer.Nu står det såklart varje besökare fritt att delta i att skapa stämning och hjälpa laget framåt, eller att bara sitta och stilla se på hockeymatchen, det är ju trots allt det den stora majoriteten kommer för.Men vad kostar det att klappa, eller till och med sjunga lite tillsammans med tusentals likasinnade? Är det för att man inte vågar, tycker att det är pinsamt eller är det möjligen för att man helt enkelt tycker att det är onödigt? Jag vet inte, det finns säkert många förklaringar, men samtidigt vägrar jag tror att en majoritet av vuxna människor skäms över att klappa och sjunga med inför andra.Kan det vara så jävligt att sittplatspubliken idag består av någon form av hockeysupporteröverklass (nytt ord). Som liksom ser sig för mer och bättre än dom där ”huliganerna” som för ett jäkla liv på ståplatsläktaren. Kan det verkligen, verkligen vara så? Det finns faktiskt dom som menar det.Skulle det ligga någon sanning i det, att det här nya klassfenomenet är verkligt och att det kommer sig ur den prisbild som idag finns, ja då känns det här som en otroligt farlig utveckling. Är passionen och lidelsen på väg bort från våra läktare?Nä, även om jag som sagt har svårt att förstå det, så hoppas jag hellre att den bakom liggande orsaken är att man skäms om man lever om för mycket på sittplats och att man där igenom väljer att vara stilla och tyst. För den orsaken bör vi alla tillsammans kunna åtgärda, redan till nästa säsong.Till sist lägger jag in en bild som man kanske kan lära sig en hel del av vad gäller passion, lidelse och att våga utan att skämmas..
/King Kong