Krönikor

Bigfoots kusin - Förstacentern

I årets upplaga av Skellefteå AIK saknas återigen, den nu mer eller mindre mytomspunna förstacentern. Spelaren med rutinen, skickligheten och pondusen att centra och leda ett helt lag. Spelaren som är en playmaker, grinder och lagkapten i ett. En "franchise leader" för att citera NHLs nomenklatur. Själva begreppet har funnits med i spelardiskussioner och "silly season" så länge jag har haft tigerränder och har i mina ögon blivit ett begrepp i paritet med "Elmer", den mytomspunna fisken. Jätten i djupet som endast den mest trogne och enträgne fiskaren kan besegra. Kanske har begreppet förstacenter klättrat så långt upp i den mytologiska hierarkin att fenomen som Yeti, Sasquash eller Storsjöodjuret är bättre synonymer än någon faktiskt existerande hockeyspelare.

Jag kan tycka att det ofta ställs orimliga krav på denna position i laget. Det är trots allt väldigt få lag som verkligen har en riktig förstacenter i ordets fulla betydelse. Davidsson i HV71 ploppar osökt upp som en kandidat, pensionerade Jörgen Jönsson i Färjestad är en annan.

Men hur ska vi då koka ner denna unika spelares egenskaper så att vi vet vad vi ska leta efter?

Jag listar dessa egenskaper som Ledarskap, Karaktär och Skicklighet.

Ledarskap känns för mig som en stor post. Något som i min mening är extremt svårt att förvänta sig från en spelare som egentligen ska vara på gränsen till för bra för elitserien, just av den anledningen att spelare av denna kalibern ytterst sällan och då menar jag ytters sällan, stannar i ligan och klubben under någon längre tid. Ett sant ledarskap pågår inte under en säsong eller två, utan under en karriär. Se på Nicklas Lidström och Mats Sundin. Inga små namn att "namedroppa". Att förvänta sig att hitta en center med dessa ledarskapsegenskaper och samtidigt tillräcklig hög skicklighetsnivå för att leda laget i poäng är totalt orealistiskt. Några av er kanske skulle vilja lyfta fram Warg, eller till och med Fredrik Öberg men ni har naturligtvis fel. Fredrik Warg var och är en begränsad hockeyspelare, en skön karaktär det medges och en inte helt oäven kapten, men han uppfyller på inget sätt de krav, i alla fall jag har, på ledarskapsfronten. Micke Renberg är i mina ögon det närmsta vi kommit en sann ledare sedan tiden med Wernblom och ingen av dessa eminenta herrar var centrar. I dagens lag har helt enkelt ingen samma erfarenhet, pondus, vilja och respekt. Men Rom byggdes inte på en dag. Vi har i mina ögon endast en spelare i dagens trupp som kan fylla ledarskapsrollen i den mening som syftar på under denna rubrik. En som med stigande ålder och växande hjärta ligger väldigt nära till hands, nämligen Jimmie Ericsson. Han har utvecklats till en riktigt krigare och någon som utan tvekan ledde laget i stor utsträckning redan i förra säsongens slutspel.

Karaktär är ett lite svårare begrepp, men jag definierar det som en kombination mellan arbetsinsats, hängivenhet till sporten och laget, mod och slutligen respekt. Denna egenskap brukar vara lättare att finna, Martin Lundberg, Melker Karlsson, P-E Bellemare m.fl. uppfyller alla dessa kriterier. Men någon som i min bok sticker ut lite extra är Martin Lundberg. Det är inte bara att han sliter, utan jag har sällan sett en spelare som underkastar sig sin roll och spelare så mycket för laget som Martin. I takt med att hans AIK-Hjärta växer kommer han att bara att bli bättre och bättre och jag tror att redan i år kommer han upp i en poängproduktion på runt 20p, dvs. en fördubbling mot tidigare säsonger. Här har vi ett sparkapital som heter duga.

Skicklighet är inte lika svårt att operationalisera och spelare som Joakim Lindström, David Rundblad och Mikko Lehtonen ligger högt på listan över skickliga spelare som huserat i Skellefteå AIK. Om någon av dessa spelare hade Martin Lundbergs arbetsmoral och ödmjukhet, samt Micke Renbergs ledarskapskvalitéer så skulle de spela i en annan liga. Vänta nu, de hade inte Martin eller Mickes egenskaper och de spelar ändå i en annan liga.

Denna kategori menar nog många är vad som definierar en förstcenter. Han ska vara en spelfördelare. En playmaker som kan leverera smörpass till våra prickskjutande, snabbskrinnande forwards. Förvisso ska inte förtjänsten av en sådan spelare underskattas, men för prislappen som kommer med en stor högerfattad spelfördelande center kan vi nästan köpa två högproducerande forwards. Typ som... Jocke Lindström och Mikko Lehtonen.

I dagsläget finns i laget bara en sådan center, Oscar Lindberg och han spelar sannolikt sin sista säsong i Elitserien i år.

Att fånga Bigfoot...

Både HVs Johan Davidsson och Färjestads Jörgen Jönsson är exempel på detta fenomen. De var båda var lite för bra för elitserien och prövade lyckan i NHL, men de valde att flytta tillbaka. Ja, jag säger valde, för det är min uppfattning att det var fler faktorer är duglighet som hockeyspelare som gjorde att de inte lyckade i NHL. Varför kom de då tillbaka? Vad var det som gjorde att gräset inte var grönare på andra sidan? Jag kan bara spekulera i varför, men att vara härförare i Elitserien tror jag lockar mer än att vara en dussinspelare i tredjelinan i NHL. Vi angränsar här till den stora frågan för alla idrottsmän. Varför håller vi på? Är det för fansen erkännande, för kampen, för segern, för lönekuvertet i slutet av månaden? Det är så klart individuellt men jag ser en tydlig och ofelbar koppling till självförverkligande. Själva kronan på toppen av Maslows behovspyramid. Självförverkligandet är även det individuellt men det finns även steg innan det som är viktiga för en hockeyspelare.

De fem övergripande behoven existerar enligt Maslow i en hierarki där de tre sista stegen i en människas liv och som vi alla kämpar med är behovet av kärlek och gemenskap, någon som utövare av lagidrott har ett särskilt stor behov av, behovet av uppskattning, något som säkerligen fyller ett stort behov hos hockeyspelare, att får bli en stjärna och bli uppskattade för sitt tunga arbete och sin skicklighet. Slutligen kommer självförverkligandet, steget då hela behovstrappan sammanvävs i en nirvana-liknande insikt om att man nått så långt man kunnat, man har uppfyllt sin potential och gjort det man velat av livet. Det är sannolikt när den insikten kommer som man lägger skridskorna på hyllan och börjar spela golf på heltid.

Dock är strävan efter självförverkligande central för en idrottsman och det är därigenom vi kan nå fram till Bigfoots kusin. Skellefteå AIKs fantastiska ungdomsverksamhet har skapat en mängd potentiella storfötter. Låt oss fans ohämmat flirta med våra favoritspelare, lyft fram dem i sånger, tifon och drömmar om guld. Hjälp Skellefteå AIK som organisation att växa och bli en arena för gemenskap, uppskattning och självförverkligande. Gå på matcherna, sjung fram våra krigare, stärk AIKs ekonomi. Skapa en stämning så god att våra amerikaresenärer längtar hem efter halva säsongen. Då kommer vi till slut att få vår "franchise leader", vår härförare. Vår spelare som är liiite för bra för elitserien men som väljer att spela för oss för att vi får hans hjärta att brinna! Han kanske till och med är en center!

Men för att lyckas med denna mäktiga bedrift måste vi gå på matcherna. Ska man fånga Bigfoot måste man ut i skogen. Ska man fånga Elmer måste man ut på sjön.

Se till att gå på så många matcher ni kan och visa att det är i Skellefteå Kraft Arena man vill förverkliga sig som hockeyspelare.

/Warder - redaktionen@northpower.nu

Med stora krafter kommer stort ansvar...

Nakenchock i Luleå

när avklädda Skräcksupportrar

från Skellefteå

Stormar isen

 

Gillar man hockey så urinerar man på och kastar sten på bussar, man gör hitlerhälsningar, bränner motståndarlagets tröja och hänger en docka från en bro. Kanske häller man kiss på motståndarlagets fans, man kastar mynt på isen och ibland så rusar man in i bortalagets bås och försöker att strypa tränaren. Man skulle till och med kunna säga att man beter sig som en riktigt idiot.

En annan inte helt orimlig tanke är att de flesta supportrar, vare sig vi kommer från Skellefteå, Luleå eller New York, kraftigt ogillar dessa otyg och egentligen faktiskt mest av allt gillar att kolla på hockey. Det har till och med gjorts några vetenskapliga studier i ämnet supporterkultur som stödjer min lilla hypotes och jag tänkte gå igenom några av resultaten i denna som vanligt lätt störda krönika.

 

En supporter som alla andra?

För att inte förvilla Dig som läsare ytterligare ska vi härmed klargöra vad det är för djur vi pratar om. En supporter rent generellt är ett tvärsnitt av befolkningen, varken dummare eller fulare och varken yngre eller äldre. Det är en övervägande mängd män som bevittnar våra moderna gladiatorspel, men kvinnor är tack och lov numer inte en ovanlig syn, inte ens på västra stå. Det är du och jag helt enkelt. Men vad skiljer då oss från avarten våldsam, destruktiv, hatisk och utagerande? Nej, det är inte en geografisk eller genetisk faktor och har inget att göra med vattnet i Luleå älv.

Låt oss för enkelhetens skull kalla denna niding för Conny. Mina associationer går nämligen till Socker-Conny och hans bevingade ord "Med ett schysst järnrör slår man världen med häpnad!" En egoistisk jättebäbis.

Conny är en ung man, både ålder och kön kan styrkas statistiskt, som letar efter något som tydligen står att finna inom supporterkulturen. Nämligen något så abstrakt och diffust som maskulina ideal och tillhörighet. Till er som funderar på att sluta läsa på grund av alla mystiska ord och begrepp så lovar jag att dra en sjuk vits mot slutet, så fortsätt läs.

 

Logisk kultur

Supporterkulturen är, tämligen logiskt, influerad av den idrott den följer, den jargong, de ideal och den människosyn som representeras inom sporten. Att någon som följer, låt oss säga UFC, ser något beundransvärt eller fascinerande i de färdigheter och attityder som definierar den sporten är för mig självklart. Handen på hjärtat käre läsare, vad är tjusningen med hockey för dig?

Vad är det då som just elake Conny tycker är så tilltalande med hockey?

Studier har visat att det är en kombination av acceptens och förbrödring. En acceptens för den moral, etik och karaktärsdrag man besitter och som i Connys fall inte riktigt fungerat så bra i andra sammanhang. Conny upplever plötsligt att han hittat rätt. Man får vråla som en galen hund, skrika sig hes på domardjävulen och få utlopp för uppdämda känslor och frustration. Än så länge har Conny mina sympatier. Bröd och Skådespel mina vänner. Men i denna grupp så finns det alltid en klick som vill färdas ännu djupare in i människans mörka vrår och supporterkulturen har visat sig vara en enormt framgångsrikt plattform för rekrytering av Conny och hans likasinnade. Conny upptäcker efter ett tag att det finns andra som också skrattar åt rätt saker och på rätt sätt, andra vars moraliska kompass är lika skruvad. Andra som vill tänja på gränserna och med ett behov att få utlopp för mer än bara frustrationen över vardagsslentrianen. De kristalliseras sakta en grupp i gruppen som likt en snöboll snart växer i storlek och dåliga idéer.

 

Förbrödring kamrater

Förbrödringen består i den kumulativa effekten av gemensamma erfarenheter och upplevelser samt den unika terminologin och likriktade uniformerna och färgerna som likt en militärisk sammansvetsning skapar grunderna för en fanclub. I ett homogent slutet sällskap som en fanclub eller för den delen ett militärt kompani konstrueras snabbt en vi och dem känsla, en konstruktion vars syfte bland annat är att dela in världen i de som är med oss och de som är emot oss. Connys främsta drivkraft är tydligen inte att i första hand delta i en gemenskap utan att ha en gemensam fiende. Denne fiende kan snabbt ändras, ofta utefter sannolikheten för kraftiga konflikter och kan till och med komma att gälla supportrar i den egna föreningen. Conny och hans vänner brukar inte bli långvariga som normala supportrar i fancluben utan konstruerar allt som oftast ett eget litet rövarband, firmor som t.ex. DFG, Djurgårdens Fina Grabbar, vars enda syfte jag kan se är en egotripp för de inblandade. Jag har själv bevittnat en misshandel av en "vanlig" djurgårdssupporter som hade civilkurage nog att säga åt några medlemmar av DFG att avbryta en pågående misshandel.

Man brukar beskriva mobbare som barn med outvecklad empatisk förmåga, uppväxta i gränslösa och kärlekslösa hem. Kanske är det samma sak för stackars Conny, men kontentan är att för honom är hockeyn och fancluben "a means to an end", dvs. något som kunde ersättas med vilken kontext som helst så länge det tillåter honom att vara utagerande.

 

Acceptera inte hat och våld!

Det är därför som det inte endast är klubbarnas ansvar att städa bland supportrarna, utan ansvaret vilar även på supporterklubben. Inga nyheter såklart, men något man inte kan betona nog. Det är upp till oss alla att inte acceptera dessa beteenden utan att tydligt markera, inte bara från ledningen, utan även från gräsrotsnivå att våld, hat och skadegörelse inte tillhör en god supporterkultur, utan endast skadar vårt älskade lags varumärke, ekonomi och även i slutändan, idrottsliga prestationer. Jag skulle önska att vi supportrar inför denna säsong var ännu tydligare i vad vi förväntar oss av varandra och ännu tydligare med gränssättning. Sen vill jag slutligen poängtera att Northpower eller Skellefteå AIKs supporterkultur naturligtvis inte på något sätt är ett svart får, utan tvärt om, i min mening full av goda fina och empatiska människor, säkerligen uppväxta i kärleksfulla hem. Rent generellt är det naturligtvis så att de flesta supporterföreningar har rent mjöl i påsen och den lilla klicken som förstör för oss alla inte direkt är populära i något läger.

Nåja jag lovade ju att dra en vits.

En björn och en kanin satt och bajsade i skogen. Efter en stund vände sig björnen till kaninen och frågade, "Har du också problem med att bajs fastnar i pälsen?".

"Ja, det har jag!" svarade kaninen ynkligt.

Björnen funderade då en stund innan han nickade och torkade sig i röven med kaninen.

 

/Warder - redaktionen@northpower.nu

Den som söker, han ska leta...

Vill först bara meddela att jag är ingen hockey-nörd. Har alltid gillat sporten rent allmänt och särskilt då Skellefteå Aik. Men mina övriga intressen får allt dela på den tid som finns avsatt till så kallad fritid. Därför är oftast ämnena i mina krönikor blandade med företeelser på sidan av rinken. Jämförelser, paraleller och saker som kan relateras till hockeyn. Tilläggas kan att inget av mina åsikter och funderingar nödvändigtvis behöver stödjas av  North Power.Hur som helst, hur skönt är det inte att Aik:s trupp redan är full? För mig känns det alldeles utmärkt. För sportchef, tränare, stab runt laget och klubbledning måste det kännas än bättre. Att från nu i lugn och ro kunna pussla ihop allt som ska pusslas och fixas. Appropå sportchefen, Lasse Johansson får då och då utstå oförtjänt kritik. Antingen för att inget värvas, eller att det värvas, men då fel spelare. Vissa tycks tro att han ligger på någon solig strand under soliga sommardagar, istället för att jaga backar och forwards. Inget kan vara mer fel. Hittills tror jag inte den mannen, min tidigare kollega, har haft längre semester under sommaren än en vecka. Få om ens någon i klubben torde ha sådan koll, brinna så för hockeyn och lägga ner sådan energi på sökandet efter de rätta förmågorna, som Lars "sportis" Johansson. Och som min vän Bo en gång sa när han inte hittade slutstycket till studsaren inför älgjakten..."den som söker han ska leta".För just leta verkar sportrådet, med Lasse i spetsen, vara bra på. Och att finna det man letar efter. Visst, en del gånger håller inte förväntningarna, men sett till statistiken skulle jag nog ge gänget mer än väl godkänt. För det är ju så att ekonomin i klubbarna i ligor runtom i världen och spelarna själva har störst påverkan för var den enskilde spelaren till slut hamnar. Utöver dessa kriterier även en hel del annat som tillsammans avgör vid eventuella klubbyten.Vad har då årets sökande gett. Vi fick tillbaka Lee Goren, 33, som blev lite av en publikfavorit senast, med sin orädda stil och förmåga att "äga" puck i anfallszon. Men även sin tuffhet, där han aldrig backade för en fight. Vi vet vad Goren kan. Får vi se det i vinter igen?Oscar Möller, 22. Har aldrig sett honom spela då han redan som junior tog klivet in i nordamerikanska juniorligan Whl. Gjorde debut i Nhl redan som 19-åring. En debut som lovade gott, men har därefter haft svårt att få förtroende i Los Angeles, som han tillhört. Har däremot en stark sista säsong i Kings farmarlag Manchester Monarchs. Blir spännande att se om språngbrädan Skellefteå får honom att lyfta tillbaka till Nhl.George "Bud" Holloway, 23. En för mig och troligen de flesta, rätt så okänd kanadensare. Klubbkamrat med Möller, men som inte fått chansen ännu i Nhl, sina 23 år  och sin poängskörd de senaste två åren till trots. Var lagets främste i poängligan. Blir mycket intressant att se vad han förmår på stor rink.Fredrik Hynning, 28. Stockholmare av vinthundstyp likt Söderström, som i sina bättre stunder är god för sisådär 30-40 poäng. Har precis som laget Timrå haft en knackig säsong och borde vara rejält revanschsugen. En del av de kriterier Lasse och COT brukar leta efter. Kan klubbytet ge honom en nytändning?Tomas Skogs, 27. Återigen en Timrå-spelare som försöker hitta förlorad form. Icke nämvärt producerande back, men stabil åt båda hållen när han spelar på sin tidigare nivå. Eller är hans karriär på väg utför?Jan-Axel Alavaara, 36. Intressant värvning av denne back. Mycket rutinerad och när han spelade i elitserien senast, då med Frölunda, en som jag minns det, stabil defensiv back med hyfsad produktion. Kan om hans offensiva talang utvecklats som det viskas om, bli ett utropstecken.Marcus Sörensen, 19. En för mig ganska okänd 19-åring som sägs vara ett stort löfte. Denne Södertälje-grabb som via Djurgården skrivit på för Aik, ligger nog i farozonen för att bli utlånad. Kan han kanske bevisa motsatsen?Fredrik Styrman, 20. En av de mer överaskande värvningarna detta år. 20-årig Kalix-grabb som gjort dryga hundratalet elitmatcher i Lule-tröjan. Ingen spektakulär spelare, men besitter nog en viss talang sportrådet värderat som användbar. Är han bättre än Alm och Granberg?Slutligen då Hannu Pikkarainen, 27. Värvningen som kanske ska ge laget den powerplay-klass att man ska kunna slåss om ädla medaljer. Under sin knappt en och en halva säsong i Modo har denne 27-årige finnländare skrapat ihop 0,85 poäng per match. Toppar faktiskt, med en visserligen lite orättvis jämförelse, Magnus Johanssons 0,62. Håller han samma klass i svart-gult? Svaren på dessa frågor lär bli besvarade. Kanske brutalt. Kanske glädjande. Vi får hoppas på det senare. Mycket ska stämma och många ska ju hitta en plats och en roll som passar. Det är lätt att dra paralellen med att tippa trav till exempel. Man bör ha bra koll, känsla för att kunna värdera rätt och en hel del tur. Har Lasse & Co turen med sig så kanske samtliga nyförvärv presterar vad man hoppas. Kommer 6-7 av dessa herrar upp i önskad nivå kanske vi få nöja oss. Min gissning är att Goren, Möller, Alavaara,  Pikkarainen och Holloway är de nyckelspelare som laget inte har råd med att de misslyckas på isen.Is förresten, håller på att bli en bristvara i Arktis. Våra fyrbenta vänner polarbjörnen får allt svårare att klara livhanken. Tänk på det i vinter och ta hockeybussen till arenan.På återseende i arenan. //Anders

Blank vers

Redaktionen kan med glädje presentera ett samarbete med poeten John Blank och publicerar nedan hans dikt Blank vers, vilken handlar om svårigheten att älska och det omöjliga i att vinna. Håll till godo hockey lovers!BLANK VERSTillhör du dom?Gläds åt varje pinneglada tankar i ditt sinneetceteraInte jag.Jag tillhör den blanka generationenjag kan ta det eller lämna det var gångjag tillhör den _ generationenjag kan ta det eller lämna den här schtaansom lundmark sägerDet var tidigt 90-tal& jag stod med Roffe och Kennethuppe i hörnet uppe på läktarenupp på stegen till takettill himlenvi levde rövaremed Chateaubriand i ena rockfickanoch pluntan i den andramen oh ah oarenär de kom från Örebrodrog jag raka spåret till BerlinMen jag kom hem igenlagom till nittifemlagom till den där matchenEsbjörn var där, Jesper likasåför att inte tala om HjalmarKärringen var medhon stod just breveHon va härlig å skön& vi låg me varann i köketmen jag grät i min BodÅren gickgråa hår jag fickOchsåvidareJag skrevs såsmåningom utfrån Mariaklinikenåkte upp till friska luften i Dalarnadet var påsken 2004Jag blev inte friskJag har bränt min energijag är tom nujag kan inte glädjas åt dimmanpoäng hit eller dit är mig egalti vår nyrika medelklasstillvaromitt i landet Elitseriendet rör mig inte i ryggen.Jag behöver kvala för att kunna känna igenångesten är inget självändamålmen tryggheten är inget mål allsJag, John _känslomässigt pankskjuten i sanksitter här & slår dankmed vetskapen omatt det inte finns någon framgång som misslyckandeoch att misslyckandeinte är någon framgång alls.Copyright: John Blank. Texten är tidigare publicerad på hockeykultur.com.

På fullt allvar........

Just nu känns silly-season...ja just det, lite silly. Hockeyn känns liten... som ett slags extra tilltugg vid teven man egentligen inte behöver, bara stoppar i sig av gammal vana. Mina tankar går mestadels just nu till alla berörda i vårt västra grannland.Frågan man ställer sig är så klart, hur kan man ställa sig och kallblodigt skjuta ner oskyldiga barn och ungdomar. Människor som har hela livet framför sig. Jag sörjer med alla föräldrar, far och morföraldrar, syskon och släktingar som förlorat sina kära.Nej, jag vet att detta har ytterst lite med hockey att göra, men kan ses som en påminnelse om att det finns en värld, ett liv, även utanför hockeyarenan.  Det som hänt i Norge är på fullaste allvar. Hockey och silly-season är fortfarande "bara" spel och underhållning.Ha en fortsatt bra sommar.  //Anders

De sista pusselbitarna

Lasse Johansson la de inledande pusselbitarna i 2011's lagbygge redan i Februari med förlängningar på bl.a nyckelspelaren Andreas Hadelöv och framtida ryggraddsspelare som Martin Lundberg och Niclas Burström. I slutet av April tillkom de första nytillskotten ( Styrman, Sörensen och Alavaara), i maj värvades Fredrik Hynning och den första ordentliga spetsvärvningen Oscar Möller. Därefter gjorde AIK också klart med nygamle Lee Goren under midsommarveckan. Dessa kompetenta värvningar till trots så matchar vi inte de spelarförluster vi drabbats av. Lindström-Lehtonen-Warg var elitseriens vassaste formation ifjol och även om Möller, Goren och Hynning är goda för ca 120 poäng kommande vinter så räcker det inte till för att täcka igen luckan. Dessutom tappar vi tre backar som varit dominanta i ES och som dessutom spelat för fickpengar långt under deras marknadsvärde. Jan-Axel är en kompetent och rutinerad back, men det krävs ännu mer för att fylla tomrummet efter årets fjärdeval i NHL-draften samt 2009's sjuttonde- och tjugotredjeval. Nisse Burström, Styrman, Alm, Granberg och Edström kommer utan undantag att ta kliv framåt i utvecklingen men det saknas ändå tyngd, rutin och offensiv spets i den backuppställning som Forsberg/Klockare/Robertsson förfogar över just nu.Men det är där jag återvänder till rubriken, för Lasse Johansson har tre rosterspots kvar att fylla, två backar och en forward. Forwarden får gärna vara en center med hyfsad offensiv uppsida och täcka-pucken-kvaliteer som kan förlägga spelet i offensiv zon. Enligt en fågel som kvittrat så har Johansson hugg på en nordamerikansk forward med EU-pass. Såna finns det gott om men här ger jag ett par exempel på sådana:# Paul Szczechura, kompetent tvåvägscenter som växlat mellan NHL och AHL de senaste åren men som i år siktar på spel i Europa enligt hans agent Scott Norton.# Owen Nolan, NHL-veteran som ifjol inte fick nåt nytt NHL-kontrakt utan i stället hamnade i ZSC Lions i Schweiz. Där levererade han 30 poäng på 29 matcher.# Fernando Pisani, en NHL-ytter med hyfsad näsa för mål och goda tvåvägsegenskaper men som fått minskat förtroende i NHL de senaste åren.Det där vara bara tre namn jag på måfå plockade fram ur hatten, Lasses dubbelpassare kan vara någon helt annan. Dessutom är ju AIK alltjämt med i Pesonen-racet, även om vi känns som en underdog i den dragkampen.Av de två backar som ska inhandlas så bör den ena vara vass offensivt och kunna styra spelet i numerära överlägen. Exempel på såna backar som kopplats ihop med AIK på sistone är André Benoit och Hannu Pikkarainen. Båda vore utmärkta värvningar men fick jag välja skulle jag gå på Benoit som i långt större utsträckning än Pikkarainen bevisat sig själv som en bäst-när-det-gäller-karaktär. Den andra backen som ska in lär inte vara lika spektakulär utan snarare en stark och tuff städgumma som kan sheriffa framför Hadelöv/Eriksson. Mattias Timander har nämnts men jag tror inte det blir han som i slutändan tar platsen.Det återstår dryga två veckor innan AIK går på is, och Lasse J kan säkert tänka sig att vänta längre än så för att få precis der rätta pusselbitarna på plats. Tidigare år så har ju t.ex Dimitrakos och Lehtonen värvats en bra bit in i Augusti. För varje dag som passerat sen första Juli så ökar antalet spelare som tillfälligt ger upp NHL-drömmen och i stället letar klubb i Europa.Vi får hoppas att Lasse Johansson i vanlig ordning kapitaliserar på sin fingertoppskänsla och is i magen.svartgulsubkultur, redaktionen@northpower.nu

Krönika 21/7 2011: ”GORE(N)” SÅ ”GÅR’E”

Denna text skrivs då jag sitter eller nja snarare ligger på en gräsmatta i Myckle och funderar på tilltänkta kedjeformationer, vilka spelare som är ingång, vilka spetskompetenser som behövs laget och vad som sker vid eventuella skador. Svärföräldrarna ligger halvsovande vid varsin solstol och frugan läser en av sina många tant-böcker eller chick lits som hon uppmanar mig att säga, allt är precis som vanligt med andra ord.Vid varje tidpunkt den här tiden på året, då solen värmer som starkast, vattnet som skönast så ligger jag alltså på största allvar och med fullast koncentration med fokus på en idrott som jag aldrig utövade som liten grabb, detta mycket pågrund av att fotboll, innebandy och pingis gick före. Tankarna vandrar till ett lag i en stad som jag tidigare inte hade någon större anknytning till, en stad som jag inte har bott i och analyserar ett lag som under en kort tid mer eller mindre haft en spikrak utvecklingskurva. Kandetta betyda något annat än jag är mer eller mindre galen och är typisk medgångsupporter?Jag väljer att inte resonera på detta sätt, mycket beroende på jag stöttat ett lag på andra sidan ”pölen” i snart 20 år, ett lag som inte heller vunnit den inhemska ligan under den tidsperioden. Nu är det heller inte tänkt att denna krönika inte ska handla om mig och mina mer eller mindre maniska funderingar kring nyförvärv, startelvor och spelschema utan istället nedanstående text är istället tänkt att analysera och bearbeta de funderingar som en lekman, en supporter och en relativt enkel bondtölp har om en hemvändande hockeyspelare som aldrig lämnar oss hockeysupporters oberörda.Ni har säker redan förstått av ovanstående text att mina funderingar på Canadas svar på bigfoot, en jätte ute på isen, som vid senaste vändan i det svartgula laget var en av de bästa utländska importer som besökt templets nypolerade is. Det går inte att sticka under stolen med att denna stora, tunga, elaka kanadick var en av mina favoritspelare under modern tid och en fröjd att skåda runt sargerna samt främst både i powerplay samt boxplay. Det ska även tilläggas att det var med stor sorg som jag såg honom välja kaffebönorna istället för västerbottensosten och bege sig av tillJönssonligaland.I min natur ligger att jag är naturligt lugn, min norrländska kultur präglar mitt liv i vår svenska huvudstad och även fast jag har ett arbete som kräver ett enormt tålamod så är det sällan jag höjer rösten utan sitter ofta vid mitt skrivbord lugn som en filbunke. Det är sällan jag tas på sängen och blir sällan överraskad över de värvningar som vår mycket underskattade sportchef införskaffar. Sällan eller aldrig lägger jag någon större notis till spelarens tidigare poängskörd eller deras tidigare prestationer i lag som de representerat. Vår tidigare tredje-formation är ett utmärkt exempel på detta, vem trodde på allvar att en fransos, en gammal björlövenlirare och en nollåtta som bytt lag i parti och minut skulle bli en av Sveriges mest stabila formationer? Istället för att analysera spelarens gårdagens meriter så väljer jag istället att fokusera på spelarens kvalitét på dagens is. Det blir då så klart motsägelsefullt och paradoxalt att skriva en krönika med ovanstående text i åtanke.  Det är så sant som att ”grillat är godast” men finns det något bättre att bedriva tiden med denna vackra sommardag?Goren var sannerligen i profil då han senast spelade i laget, det gick byaskvaller att han och våran egen Jimmie hade kommit i luven med varandra, han läxade enligt rykten upp både egna lagkamrater och junisar både på och utanför isen. Det är som sagt sällan jag blir förvånad men vid Goren återinträde i vårt stolta lag så satte till och med jag nespresso-kaffet i vrångstrupen. Hur kan våran sportchef välja att plocka tillbaka en spelare som vald SM-guld och ett betydligt större lönekuvert än Skellefteås metropol?En spelare som praktiskt taget blev utsläng från moder Svea pågrund av Facebook-skandalen? Rykten är många, ett urval av dem är att AIKs spelatrupp själva fått diskuterat Gorens återkomst till laget, att spelaren i fråga själv ville tillbaka till staden så att hans lönekrav var mer än rimliga. Om dessa rykten stämmer låter jag vara osagt men ett par dagar efter undertecknads födelsedag så kommer en profil återigen dra på sig den svartgula matchtröjan.Hur bra är då Goren egentligen? Vilka ska han lira med? Och i vilken position passar han egentligen bäst? Frågorna är många och svaren är få, precis som det ska vara under sommaren skönaste stunder. Det finns som tur är ytterliga några som stödjer vårt älskade lag på platsen där jag väljer att tillbringa två veckor av min dyrbara semester. I detta paradis på jorden så är svärfar mycket intresserad av lagets utveckling, min frus morbror kan det mesta om den statiska bakgrunden kring laget och diskussionerna är många och långa om hur laget borde organiseras och spela. En ständigt återkommande diskussionsfråga har varit vilka Mister Goren egentligen kamperade ihop med under hans senaste vistelse i Staaan. Visst var hans landsman MacD en av hans kedjekamrater? Centern i kedjan skulle mycket väl kunna vara den ofta underskattade gamle Mobackebon Erik Forsell eller hur var det nu igen? Mycket vatten har flutit genom Skellefteån sedan sists och spelare kommer och går, dock så består alltid den stolta supporterkultur som North Power visar upp och den glädje som formligen exploderar då någon i det svartgula laget gör mål.Vilka ska han då spela med i detta AIK? Att Forsberg verkar uppskatta kedjan med Jimmie, Forsell och Söderström råder inga som helst tvivel om och han är knappast värvade för att lira i en tredje-formationen. Med detta i beaktning så tyder det mesta på att Oskar Möller kommer att vara en av hans kedjekompisar och om ingen Lethonen-värvning hämtas in så tyder det mesta på att Hynning kommer att vara tredje-länken i en inte allt för skräckinjagande förstakedjan. Gorens centeregenskaper är inte helt uttömda och han har sina främsta attributer kring sargerna så att han kommer att centra är ett alldeles för tidigt sommartips. Vem vet, jag är kanske på väg att få solsting?Vädret är fortsatt utmärkt även denna semesterdag, Arbogaölen är lika kalla som goda och sommaren visar sig från sin allra ljusassida. Jag vet faktiskt inte om Goren är den bästa spelaren för AIK just nu,uppenbarligen gör Lasse och CO det och den mannen fortsätter att visa sin fingertoppskänsla. Simma lugnt där ute i värme och glöm inte bort den 9/8 då AIK går på is med ännu ett mycket bra lag som har alla möjligheter att vinna SM-guld.Fortsätt gärna att diskutera Gorens möjligheter i AIK genom att besöka vårat forum. Trevlig sommar/ Tazman

Bär ditt lag som den sista droppen vatten

Vad är AIK:s vattenbärare värda, vad är deras roll i de senaste årens framgångar och vad är deras status i kölvattnet efter flyktade individualister som David Rundblad och Mikko Lehtonen? Det är frågor som blir relevanta när AIK ska bygga upp den trupp som ska följa upp AIK:s mest framgångsrika säsong på 33 år.Inför finalserien mellan AIK och Färjestad pratade Leif Boork om hur det nya, i form av AIK, skulle besegra det gamla, Färjestad, och att det i sådana fall vore ett paradigmskifte som inte skådats i svensk hockey sedan 1983 när dåtidens företrädare för den nya andan, Djurgården, besegrade Färjestad. Eftersom Boork är ödmjuk som få nämner han inte att det var han själv i egenskap av tränare för Djurgården som banade väg för den nya era han beskriver; det var en ny era som, tydligen, gav utrymme för nya tankar. Rimligen bör heller inga liknelser göras mellan den grishockey Boork representerade och den anfallslusta och kreativitet som definierade (fjolårets) Skellefteå AIK 2010/11.Med facit i hand vet vi utgången i finalserien, det gamla vann, och möjligen har därför inte något paradigmskifte i svensk ishockey inträffat. Det finns emellertid anledning att hålla sig kvar vid Boorks terminologi och konstatera ett faktiskt paradigmskifte vad avser AIK, oaktat förhållandet till omvärlden och konkurrenter. Det var under fjolåret som fokus på allvar skiftade från kollektivet till individen, detta såväl för förening som för supportrar. De som tidigare föredragit Matthias Nilimaa framför Brett Harkins har nu tagit David Rundblad till sitt hjärta. Boork menar på att AIK:s revolutionära spel byggde på individuella utsvävningar och att initiativ uppmuntrades, vilket han spårar till en klassisk norrlandshockey med ”fart och fläkt” personifierad av Hardy Nilsson. För egen del anser jag att Boorks analys av nutiden stämmer, men känner inte igen mig i historiebeskrivningen. Min åsikt ska dock tas med en nypa salt, jag var inte med och såg laget under dess riktiga glansdagar på 70-talet eller ännu längre tillbaka i tiden, men för mig har arvet efter Hardy och den åtminstone delvis på nostalgi grundade devisen ”tigerränder och taggtråd” inte symboliserat ett fokus på individen, utan snarare det hänsynslöst kämpande, hårt arbetande och för saken underkastade kollektivet. Min bild av Hardy Nilsson är inte som mysig liberal, utan som hårdför arbetsledare. Möjligen som totalitär diktator. Den ”fuck off”-mentalitet som Boork skriver om känns mer hemmahörande hos ett lag som Luleå, som är världsmästare på att ta sig an världen på egen hand. Fjolårets AIK spelade möjligen med en ”in your face”-attityd, för den som anser att en nonchalant dragning som siste man är i någon annans ansikte (inte att förväxla med Lövens så kallade ”ansiktskillar” under mitten av 00-talet). Det är skillnad på att vara arg underdog och att vara privilegierat arrogant.Visst har vi tidigare sett enstaka nummer av glamour och finess i AIK tidigare, minns Dick Burlin med tillhörande hårsvall som uppfann Mikko Lehtonens bästa fint eller Patrik Westerbacks försäsong 2001, men det har varit undantag. Det har handlat om att kämpa, att spela för laget och ikonerna har haft namn som Hardy Nilsson, Pär Mikaelsson och Magnus Wernblom. Som lag har AIK aldrig tidigare kunnat definieras som individualister (bortse från det ironiska i en sådan definition av ett kollektiv). AIK har aldrig tidigare, mot kvalificerat motstånd, kunnat vinna på teknisk skicklighet över motståndare som kämpar hårdare.Tränaren Anders Forsberg har under sitt år i klubben infört en individinriktad syn på sporten, där utveckling av de enskilda spelarna har prioriterats högre än att vinna given match. Misstag har sanktionerats om de kan bedömas som utvecklande, offensiven är viktigare än defensiven och oerfarna spelare har matchats i kritiska situationer eftersom det är bra utbildning. Grundtanken är förstås inte att resultaten inte är viktiga, utan att resultaten kommer som en effekt av att spelarna får möjlighet att misslyckas och därmed utvecklas, att en förlust i det korta perspektivet kan bli en seger i det långa loppet. Det är en klar skillnad gentemot de två föregående åren då Hans Särkijärvi tränade laget och förespråkade disciplinerad defensiv och ett ofta passivt spel. Det kan noteras att båda tränarna uppnådde väldigt bra resultat. Det är inte min avsikt att välja sida mellan tränarna, däremot kan påpekandet om bådas framgångar sägas vara centralt för att återkoppla till den här framställningens inledande synpunkter.För med konstaterandet att AIK hade Elitseriens tre bästa poängplockare och mest spektakulära spelare, så var det ändå inte dessa som var mest framträdande i slutspelet (utan att spekulera i orsakerna till varför). I slutspelet var det de så kallade vattenbärarna som klev fram, det var samma kärna spelare som tog laget till final den gångna säsongen som tidigare tagit laget till två raka semifinaler under Särkijärvis ledning. Denna kärna kommer att finnas kvar i laget; Rundblad, Lehtonen, Warg, Erixon (och möjligen Lindström) kommer det inte.Hur tunga blir egentligen dessa tapp? Med tanke på det fokus som varit på enskilda spelare den gångna säsongen, på den så kallade spetskompetensen, så borde det vara enorma avbräck. Näst intill oersättliga. Jämför poängen på dem som lämnar med vad som är rimligt att komma in och det blir en ekvation som inte går ihop, om laget ska vara lika bra till nästa säsong. Känslan är emellertid att detta inte är hela sanningen.För vem bar egentligen AIK säsongen som gick? Var det stjärnan eller kärnan?Svaret på den frågan bör spegla Lasse Johanssons arbete med den kommande truppen och att ersätta stjärnorna som lämnar. Ehuru fokus som sagt legat på individen mer än någonsin tidigare för Skellefteås del, är känslan att också kollektivet är starkare än någonsin. Frågan är hur detta ska värderas - ska spelare som Erik Forssell och Jimmie Ericsson räknas som potentiella kandidater till spel i en förstakedja, eller är det just det faktum att de haft andra roller som gjort AIK så starkt? Att någon lyckas bra i en roll innebär inte alltid att personen kommer till sin rätt i en annan, högre, position. Värvningar som till en början kan tyckas märkliga, till exempel Fredrik Styrman eller ännu inte presenterade Fredrik Hynning (om värvningen nu blir av), behöver inte betyda att vi ska vara inställda på en sämre säsong, det kan också vara ett tecken på hur högt lagets befintliga kärna värderas.Det numera anlagda fokuset på individen lär dock göra det lättare i rekryteringen av nya spelare, AIK framstår som det bästa skyltfönstret för spelare som vill spela i NHL eller möjligen KHL. Individuell utveckling är det nya blommor i fönstret och uppsatta köksgardiner. Sannolikheten är därför stor att Lasse Johansson kommer att hitta ett eller flera riktigt spännande namn. Och om det inte sker står vi oss bevisligen ganska bra ändå, även om vi åter måste sjunga kollektivets lov.Jag är för egen del ganska säker på att AIK kommer att ställa ett bra lag på isen även nästa säsong. Huruvida det laget kommer att vara präglat av individualistisk briljans eller kärnans kollektiva styrka återstår dock att se. Om Lasse Johansson kan hitta rätt mix går vi för guld./ Hank

En stor tomhet...

Det är precis vad jag känner just nu. AIK avslutar säsongen med en riktigt dålig match där man ser både orkeslösa och viljelösa ut. Färjestad får till slut en ganska enkel resa till sitt nionde SM-guld. Det känns som att en riktigt tuff kvartsfinal mot Linköping och en äckligt jobbig semifinal mot Luleå kostade lite för mycket både fysiskt och mentalt för att man skulle kunna ladda om ordentligt inför den hårda finalserien mot ett utvilat Färjestad.Hur mycket den än bär emot att säga det, så kan jag ändå inte blunda för det: Färjestad är värdiga vinnare! Ett lag som vinner tre serier (kvartsfinal, semifinal och final) i bäst av sju matcher är värdiga vinnare, PUNKT! Sen får man tycka vad man vill om laget i sig, men det går inte att förneka fakta – Färjestad var det bättre laget finalserien igenom. (Det är en jävla tur att mina vänner som hejar på FBK inte läser det här...)Klent AIK, klentAIK gör på det stora hela en riktigt dålig match i kväll. Det bjuds på frilägen, 2-mot-1-lägen, gratispuckar och alldeles för mycket annat. Inför matchen skrev jag att det är nödvändigt att samtliga spelare är villiga att betala det höga pris som krävs för att vinna. Det gjorde inte AIK idag. Det krävdes inte mer än ett mål i baken för att det skulle börja se uppgivet ut i bortabåset. Fredrik Lindgren sammanfattar det med att säga ”det ser riktigt bedrövligt ut” efter första perioden, och jag kan inte annat än att instämma. AIK höjer sig visserligen lite grann stundtals efter det, men inte på långa vägar tillräckligt för att på allvar hota FBK. När till och med Sanny Lindström (!) kommer i ett friläge börjar man ju allvarligt fundera på vad som händer.En sak som man verkligen kan fundera på är hur 110 kg 34 år rutinerad Ivan Majesky kan vara så mycket sämre på det fysiska spelet (och spelet över huvud taget för den delen) än 70 kg 20 år ES-rookie Niclas Burström. Det som slår mig som väldigt tragikomiskt är att de spelare som sticker ut i kvällens match är de som har spelat matcher med J20-laget i år. Lindberg och Karlsson jobbar och skapar som man kan förvänta sig av dem. Burström gör en godkänd match, liksom Granberg som får kliva in i handlingen i andra perioden.Nu ser vi framåt!Trots det bittra uttåget mot hockey-Sveriges La Familia går det inte att komma ifrån att Skellefteå AIK har gjort en fantastiskt bra säsong. Den tomhet som jag nu känner kommer utan tvekan att vändas till en stor stolthet över mitt lag när tillräckligt med tid har gått. Anders Forsberg har tidigare sagt att föreningen har uppnått i stort sett varenda mål som man har satt upp för säsongen. Utan att veta exakt vad alla mål är kan jag inte tänka mig att det är särskilt mycket annat som fattats förutom det eftertraktade SM-guldet. Föreningen är starkt på framåtmarsch och den satsningen kommer inte att minska framöver. AIK har gått ordentligt med plus i pengakistan efter den här säsongen, något som tveklöst kommer att genljuda ner i den fortsatta utvecklingen av både spelare och förening.Föreningen har tagit flera olika steg i utvecklingen, där några saker som tål att nämnas fler gånger är att man tar ännu ett steg upp i grundserietabellen, man hotar på allvar att ta hem grundserien, man tar sig till SM-final, tar hem poängligans top 3 i grundserien, skytteligan, PP-mål-ligan, BP-mål-ligan, junior-back-poängligan, PP-ligan, tekningsligan, hemmatabellen och har genom Rundblad noterat den näst bästa poängmässiga säsongen för backar någonsin i Elitserien. Hade vi inte haft skador på vår leading-line är det omöjligt att sia om hur långt det hade kunnat bära. (Observera att min mening med att skriva så är inte på något sätt att försöka förklara bort någonting, sen får ni tolka det som ni vill).Tänk att för fem säsonger sedan spelade AIK i Allsvenskan. Fyra säsonger sedan åkte AIK ner till kvalserien. Sedan dess har AIK gått från kvartsfinal till två semifinaler till final. Det är utan tvekan en imponerande resa som föreningen har gjort, och inte stannar den här heller!Nu går vi vidare till den fåniga säsongen och börjar uppladdningen för 11/12!För alltid stolt! /Markman