I årets upplaga av Skellefteå AIK saknas återigen, den nu mer eller mindre mytomspunna förstacentern. Spelaren med rutinen, skickligheten och pondusen att centra och leda ett helt lag. Spelaren som är en playmaker, grinder och lagkapten i ett. En "franchise leader" för att citera NHLs nomenklatur. Själva begreppet har funnits med i spelardiskussioner och "silly season" så länge jag har haft tigerränder och har i mina ögon blivit ett begrepp i paritet med "Elmer", den mytomspunna fisken. Jätten i djupet som endast den mest trogne och enträgne fiskaren kan besegra. Kanske har begreppet förstacenter klättrat så långt upp i den mytologiska hierarkin att fenomen som Yeti, Sasquash eller Storsjöodjuret är bättre synonymer än någon faktiskt existerande hockeyspelare.
Jag kan tycka att det ofta ställs orimliga krav på denna position i laget. Det är trots allt väldigt få lag som verkligen har en riktig förstacenter i ordets fulla betydelse. Davidsson i HV71 ploppar osökt upp som en kandidat, pensionerade Jörgen Jönsson i Färjestad är en annan.
Men hur ska vi då koka ner denna unika spelares egenskaper så att vi vet vad vi ska leta efter?
Jag listar dessa egenskaper som Ledarskap, Karaktär och Skicklighet.
Ledarskap känns för mig som en stor post. Något som i min mening är extremt svårt att förvänta sig från en spelare som egentligen ska vara på gränsen till för bra för elitserien, just av den anledningen att spelare av denna kalibern ytterst sällan och då menar jag ytters sällan, stannar i ligan och klubben under någon längre tid. Ett sant ledarskap pågår inte under en säsong eller två, utan under en karriär. Se på Nicklas Lidström och Mats Sundin. Inga små namn att "namedroppa". Att förvänta sig att hitta en center med dessa ledarskapsegenskaper och samtidigt tillräcklig hög skicklighetsnivå för att leda laget i poäng är totalt orealistiskt. Några av er kanske skulle vilja lyfta fram Warg, eller till och med Fredrik Öberg men ni har naturligtvis fel. Fredrik Warg var och är en begränsad hockeyspelare, en skön karaktär det medges och en inte helt oäven kapten, men han uppfyller på inget sätt de krav, i alla fall jag har, på ledarskapsfronten. Micke Renberg är i mina ögon det närmsta vi kommit en sann ledare sedan tiden med Wernblom och ingen av dessa eminenta herrar var centrar. I dagens lag har helt enkelt ingen samma erfarenhet, pondus, vilja och respekt. Men Rom byggdes inte på en dag. Vi har i mina ögon endast en spelare i dagens trupp som kan fylla ledarskapsrollen i den mening som syftar på under denna rubrik. En som med stigande ålder och växande hjärta ligger väldigt nära till hands, nämligen Jimmie Ericsson. Han har utvecklats till en riktigt krigare och någon som utan tvekan ledde laget i stor utsträckning redan i förra säsongens slutspel.
Karaktär är ett lite svårare begrepp, men jag definierar det som en kombination mellan arbetsinsats, hängivenhet till sporten och laget, mod och slutligen respekt. Denna egenskap brukar vara lättare att finna, Martin Lundberg, Melker Karlsson, P-E Bellemare m.fl. uppfyller alla dessa kriterier. Men någon som i min bok sticker ut lite extra är Martin Lundberg. Det är inte bara att han sliter, utan jag har sällan sett en spelare som underkastar sig sin roll och spelare så mycket för laget som Martin. I takt med att hans AIK-Hjärta växer kommer han att bara att bli bättre och bättre och jag tror att redan i år kommer han upp i en poängproduktion på runt 20p, dvs. en fördubbling mot tidigare säsonger. Här har vi ett sparkapital som heter duga.
Skicklighet är inte lika svårt att operationalisera och spelare som Joakim Lindström, David Rundblad och Mikko Lehtonen ligger högt på listan över skickliga spelare som huserat i Skellefteå AIK. Om någon av dessa spelare hade Martin Lundbergs arbetsmoral och ödmjukhet, samt Micke Renbergs ledarskapskvalitéer så skulle de spela i en annan liga. Vänta nu, de hade inte Martin eller Mickes egenskaper och de spelar ändå i en annan liga.
Denna kategori menar nog många är vad som definierar en förstcenter. Han ska vara en spelfördelare. En playmaker som kan leverera smörpass till våra prickskjutande, snabbskrinnande forwards. Förvisso ska inte förtjänsten av en sådan spelare underskattas, men för prislappen som kommer med en stor högerfattad spelfördelande center kan vi nästan köpa två högproducerande forwards. Typ som... Jocke Lindström och Mikko Lehtonen.
I dagsläget finns i laget bara en sådan center, Oscar Lindberg och han spelar sannolikt sin sista säsong i Elitserien i år.
Att fånga Bigfoot...
Både HVs Johan Davidsson och Färjestads Jörgen Jönsson är exempel på detta fenomen. De var båda var lite för bra för elitserien och prövade lyckan i NHL, men de valde att flytta tillbaka. Ja, jag säger valde, för det är min uppfattning att det var fler faktorer är duglighet som hockeyspelare som gjorde att de inte lyckade i NHL. Varför kom de då tillbaka? Vad var det som gjorde att gräset inte var grönare på andra sidan? Jag kan bara spekulera i varför, men att vara härförare i Elitserien tror jag lockar mer än att vara en dussinspelare i tredjelinan i NHL. Vi angränsar här till den stora frågan för alla idrottsmän. Varför håller vi på? Är det för fansen erkännande, för kampen, för segern, för lönekuvertet i slutet av månaden? Det är så klart individuellt men jag ser en tydlig och ofelbar koppling till självförverkligande. Själva kronan på toppen av Maslows behovspyramid. Självförverkligandet är även det individuellt men det finns även steg innan det som är viktiga för en hockeyspelare.
De fem övergripande behoven existerar enligt Maslow i en hierarki där de tre sista stegen i en människas liv och som vi alla kämpar med är behovet av kärlek och gemenskap, någon som utövare av lagidrott har ett särskilt stor behov av, behovet av uppskattning, något som säkerligen fyller ett stort behov hos hockeyspelare, att får bli en stjärna och bli uppskattade för sitt tunga arbete och sin skicklighet. Slutligen kommer självförverkligandet, steget då hela behovstrappan sammanvävs i en nirvana-liknande insikt om att man nått så långt man kunnat, man har uppfyllt sin potential och gjort det man velat av livet. Det är sannolikt när den insikten kommer som man lägger skridskorna på hyllan och börjar spela golf på heltid.
Dock är strävan efter självförverkligande central för en idrottsman och det är därigenom vi kan nå fram till Bigfoots kusin. Skellefteå AIKs fantastiska ungdomsverksamhet har skapat en mängd potentiella storfötter. Låt oss fans ohämmat flirta med våra favoritspelare, lyft fram dem i sånger, tifon och drömmar om guld. Hjälp Skellefteå AIK som organisation att växa och bli en arena för gemenskap, uppskattning och självförverkligande. Gå på matcherna, sjung fram våra krigare, stärk AIKs ekonomi. Skapa en stämning så god att våra amerikaresenärer längtar hem efter halva säsongen. Då kommer vi till slut att få vår "franchise leader", vår härförare. Vår spelare som är liiite för bra för elitserien men som väljer att spela för oss för att vi får hans hjärta att brinna! Han kanske till och med är en center!
Men för att lyckas med denna mäktiga bedrift måste vi gå på matcherna. Ska man fånga Bigfoot måste man ut i skogen. Ska man fånga Elmer måste man ut på sjön.
Se till att gå på så många matcher ni kan och visa att det är i Skellefteå Kraft Arena man vill förverkliga sig som hockeyspelare.
/Warder - redaktionen@northpower.nu