Vad är AIK:s vattenbärare värda, vad är deras roll i de senaste årens framgångar och vad är deras status i kölvattnet efter flyktade individualister som David Rundblad och Mikko Lehtonen? Det är frågor som blir relevanta när AIK ska bygga upp den trupp som ska följa upp AIK:s mest framgångsrika säsong på 33 år.Inför finalserien mellan AIK och Färjestad pratade Leif Boork om hur det nya, i form av AIK, skulle besegra det gamla, Färjestad, och att det i sådana fall vore ett paradigmskifte som inte skådats i svensk hockey sedan 1983 när dåtidens företrädare för den nya andan, Djurgården, besegrade Färjestad. Eftersom Boork är ödmjuk som få nämner han inte att det var han själv i egenskap av tränare för Djurgården som banade väg för den nya era han beskriver; det var en ny era som, tydligen, gav utrymme för nya tankar. Rimligen bör heller inga liknelser göras mellan den grishockey Boork representerade och den anfallslusta och kreativitet som definierade (fjolårets) Skellefteå AIK 2010/11.Med facit i hand vet vi utgången i finalserien, det gamla vann, och möjligen har därför inte något paradigmskifte i svensk ishockey inträffat. Det finns emellertid anledning att hålla sig kvar vid Boorks terminologi och konstatera ett faktiskt paradigmskifte vad avser AIK, oaktat förhållandet till omvärlden och konkurrenter. Det var under fjolåret som fokus på allvar skiftade från kollektivet till individen, detta såväl för förening som för supportrar. De som tidigare föredragit Matthias Nilimaa framför Brett Harkins har nu tagit David Rundblad till sitt hjärta. Boork menar på att AIK:s revolutionära spel byggde på individuella utsvävningar och att initiativ uppmuntrades, vilket han spårar till en klassisk norrlandshockey med ”fart och fläkt” personifierad av Hardy Nilsson. För egen del anser jag att Boorks analys av nutiden stämmer, men känner inte igen mig i historiebeskrivningen. Min åsikt ska dock tas med en nypa salt, jag var inte med och såg laget under dess riktiga glansdagar på 70-talet eller ännu längre tillbaka i tiden, men för mig har arvet efter Hardy och den åtminstone delvis på nostalgi grundade devisen ”tigerränder och taggtråd” inte symboliserat ett fokus på individen, utan snarare det hänsynslöst kämpande, hårt arbetande och för saken underkastade kollektivet. Min bild av Hardy Nilsson är inte som mysig liberal, utan som hårdför arbetsledare. Möjligen som totalitär diktator. Den ”fuck off”-mentalitet som Boork skriver om känns mer hemmahörande hos ett lag som Luleå, som är världsmästare på att ta sig an världen på egen hand. Fjolårets AIK spelade möjligen med en ”in your face”-attityd, för den som anser att en nonchalant dragning som siste man är i någon annans ansikte (inte att förväxla med Lövens så kallade ”ansiktskillar” under mitten av 00-talet). Det är skillnad på att vara arg underdog och att vara privilegierat arrogant.Visst har vi tidigare sett enstaka nummer av glamour och finess i AIK tidigare, minns Dick Burlin med tillhörande hårsvall som uppfann Mikko Lehtonens bästa fint eller Patrik Westerbacks försäsong 2001, men det har varit undantag. Det har handlat om att kämpa, att spela för laget och ikonerna har haft namn som Hardy Nilsson, Pär Mikaelsson och Magnus Wernblom. Som lag har AIK aldrig tidigare kunnat definieras som individualister (bortse från det ironiska i en sådan definition av ett kollektiv). AIK har aldrig tidigare, mot kvalificerat motstånd, kunnat vinna på teknisk skicklighet över motståndare som kämpar hårdare.Tränaren Anders Forsberg har under sitt år i klubben infört en individinriktad syn på sporten, där utveckling av de enskilda spelarna har prioriterats högre än att vinna given match. Misstag har sanktionerats om de kan bedömas som utvecklande, offensiven är viktigare än defensiven och oerfarna spelare har matchats i kritiska situationer eftersom det är bra utbildning. Grundtanken är förstås inte att resultaten inte är viktiga, utan att resultaten kommer som en effekt av att spelarna får möjlighet att misslyckas och därmed utvecklas, att en förlust i det korta perspektivet kan bli en seger i det långa loppet. Det är en klar skillnad gentemot de två föregående åren då Hans Särkijärvi tränade laget och förespråkade disciplinerad defensiv och ett ofta passivt spel. Det kan noteras att båda tränarna uppnådde väldigt bra resultat. Det är inte min avsikt att välja sida mellan tränarna, däremot kan påpekandet om bådas framgångar sägas vara centralt för att återkoppla till den här framställningens inledande synpunkter.För med konstaterandet att AIK hade Elitseriens tre bästa poängplockare och mest spektakulära spelare, så var det ändå inte dessa som var mest framträdande i slutspelet (utan att spekulera i orsakerna till varför). I slutspelet var det de så kallade vattenbärarna som klev fram, det var samma kärna spelare som tog laget till final den gångna säsongen som tidigare tagit laget till två raka semifinaler under Särkijärvis ledning. Denna kärna kommer att finnas kvar i laget; Rundblad, Lehtonen, Warg, Erixon (och möjligen Lindström) kommer det inte.Hur tunga blir egentligen dessa tapp? Med tanke på det fokus som varit på enskilda spelare den gångna säsongen, på den så kallade spetskompetensen, så borde det vara enorma avbräck. Näst intill oersättliga. Jämför poängen på dem som lämnar med vad som är rimligt att komma in och det blir en ekvation som inte går ihop, om laget ska vara lika bra till nästa säsong. Känslan är emellertid att detta inte är hela sanningen.För vem bar egentligen AIK säsongen som gick? Var det stjärnan eller kärnan?Svaret på den frågan bör spegla Lasse Johanssons arbete med den kommande truppen och att ersätta stjärnorna som lämnar. Ehuru fokus som sagt legat på individen mer än någonsin tidigare för Skellefteås del, är känslan att också kollektivet är starkare än någonsin. Frågan är hur detta ska värderas - ska spelare som Erik Forssell och Jimmie Ericsson räknas som potentiella kandidater till spel i en förstakedja, eller är det just det faktum att de haft andra roller som gjort AIK så starkt? Att någon lyckas bra i en roll innebär inte alltid att personen kommer till sin rätt i en annan, högre, position. Värvningar som till en början kan tyckas märkliga, till exempel Fredrik Styrman eller ännu inte presenterade Fredrik Hynning (om värvningen nu blir av), behöver inte betyda att vi ska vara inställda på en sämre säsong, det kan också vara ett tecken på hur högt lagets befintliga kärna värderas.Det numera anlagda fokuset på individen lär dock göra det lättare i rekryteringen av nya spelare, AIK framstår som det bästa skyltfönstret för spelare som vill spela i NHL eller möjligen KHL. Individuell utveckling är det nya blommor i fönstret och uppsatta köksgardiner. Sannolikheten är därför stor att Lasse Johansson kommer att hitta ett eller flera riktigt spännande namn. Och om det inte sker står vi oss bevisligen ganska bra ändå, även om vi åter måste sjunga kollektivets lov.Jag är för egen del ganska säker på att AIK kommer att ställa ett bra lag på isen även nästa säsong. Huruvida det laget kommer att vara präglat av individualistisk briljans eller kärnans kollektiva styrka återstår dock att se. Om Lasse Johansson kan hitta rätt mix går vi för guld./ Hank