Midvinternattens köld var varken hård eller speciellt glimrande. Men likväl stod vi bistra och sammanbitna, inte för att vi inte såg fram emot bussresan, utan för att vi visste hur mycket vi gick miste om under den knappa timme som bussen färdades från den kungliga huvudstaden till den vindpinade Uppsalaslätten. Tiden gick och efter vad som kändes som en evighet kändes en vibration i marken. Ni som sett Jurrasic Park vet vad jag pratar om. Ytspänningen på min fickplunta krusades som av de mäktiga annalkande stegen av en dinosaurie. Någonstans i fjärran hördes en hund skälla och en dammig buske blåste över prärien. Avlägset tyckte vi oss bli varse ett rytmiskt ljud. Ett ljud inte olikt tuffandet från ett tåg. När ett dovt och monotont mässandet nådde våra öron blåste en mäktig vind upp. Det började blåsa med en sådan orkanstyrka att jag fruktade att Anton som blåsa bort, luften fylldes med en blandning av vägdamm, snö och krutrök. Vi var plötsligt både döva och blinda inför stormens raseri. När slutligen kaoset lade sig så stod den där. Crazybussen. Varifrån den kommit eller hur den tog sig dit var ett mysterium. Som i trans steg vi ombord och steg in i Valhalla. Likt Odens åttabente häst Sleipner satte vi sedan av i ett ursinnigt tempo. Timrå, skulle få känna på North-männens raseri.Ni som sett Fight club vet att vissa saker pratar man inte om, men utan att avslöja för mycketska jag försöka återge lite av stämningen. Vi misslyckades totalt med att sätta eld på Statoil i Gävle-bro men kostade i alla fall skattebetalarna en hastig polisutryckning. Konstaplarna framförde med ofelbar logik påståendet att bengaler och bensinstationer inte var en bra kombination. Något som naturligtvis var helt sant. Kalle bad sedan Pelle hålla käften. Pelle tvivlade på deras vänskap tills Kalle bad alla andra hålla käften också, så att det blev jämnt. Någon spydde på bussens toalett. I egenskap av kriminolog undersökte jag naturligtvis brottsplatsen. Gärningsmannen hade ätit zucchini och druckit blodapelsinjuice, men närmare än så kom vi inte sanningen innan Roger beväpnad med en systemetpåse och en blomspruta kontaminerade brottsplatsen. Främre delen av bussen hejade tydligen på löven, medan den bakre VIP-sektionen definitivt skulle på Charter. Jägermeister administrerades kontinuerligt som åksjukemedicin men den visade sig även ha en viss korrelation med sångvilligheten. Star Wars avhandlades passionerat och vi enades till slut om att SGSK är en kulturbärare och att tanklocket borde vara stängt.Ungefär då hade vi passerat Gävle.
Resan fortsatte ungefär i samma stil, med undantag för Mats och Stefan, det äldre gardet som försökte entusiasmera bussen till att sjunga "Guldstadens favoriter", något som skandalöst nog visade på vissa kunskapsluckor hos våra yngre förmågor. Mats och Stefan lät sig inte nedslås av detta faktum. Förmodligen för att de drack fin-öl och inte jäger och Kung.Naturligtvis vann vi kampen om att hinna först till Scandic och högg in på pannbiffen likt en utsvulten lejonflock. Mitt under middagen kom dock en trevlig överraskning när en för mig okänd man klev fram ur skuggorna med elgitarr och rev av Ozzys Crazy train. När vi ätit klart ansåg väl arrangörerna att även B-laget i de södergående bussarna skulle få äta och släppte in de som åkt från Skellefteå, förhoppningsvis med en kisspaus i Lövånger.
E.ON Arena
Vad som hände på E.ON vad en fantastik uppvisning i frihet, jämlikhet och broderskap och när Lützendimman efter ytterligare en bengal hade lagt sig så hade laget, fansen och staden Timrå fått sig en lektion i Hockey och Klack-kunskap de sent ska glömma.
NEJ Timrå, en semipsykotisk trumslagare utan takt och fason gör ingen klack, oavsett hur hårt trumskinnet var spänt!North Powers redaktion hade för övrigt en fin träff uppe vid taket, där Simon och Fredrik (en blandning av Filip & Fredrik och Simon & Tomas) spred ljus över tillvaron. Olli kom upp och skakade hand och spred glädje och blåmärken. Efter det handslaget fick undertecknad överlåta flaggviftningen till händigare. Jag hoppas man var försäkrad på resan?Likt husfolket hos en brukspatron stod samtliga ordningsvakter, poliser och västbeklädda uppställda med sina mössor i handen och vinkade ett glatt farväl vid vårt uttåg. Vi blev faktiskt mycket väl omhändertagna och trevligt bemötta, all heder till organisationen.Hemresan för pluton syd fortlöpte i ett lyckorus då vi hade nedförsbacke, en seger i ryggen och en upplevelse av vad många på bussen uttryckte som en av de bästa hockeyresorna de gjort. Några fler bengaler och några fler poliser, en svettig leverpastejsmacka för en femtiolapp och knallskott under fötterna. Den lokalsinneshandikappade polacken tappades inte ens bort. En stillsam och trivsam resa som gav mersmak och röklukt. NP Sthlm förtjänar en extremt stor och blöt puss för arrangemanget, sin hjälpsamhet och alla timmar de lägger ner för föreningen.Slutligen vill jag bara poängtera: Nej Limpan, det var inte jag som mökade!Det här är som jag minns det och svär på heder och samvete att allt i mitt vittnesmål är sant, kanske med undantag av möken.
/Warder