Det börjar inte så bra.Det är möjligt – till och med troligt – att klockan ringde 07.00 som jag beordrat den. Inte desto mindre lyser 07.47 ilsket mot mig i displayen när jag slår upp ögonen. 43 minuter återstår tills bussen avgår och då har sambon och jag 20 minuters resa till Skellefteå Kraft Arena.Efter en femminutersdusch och en frukost bestående av att titta längtansfullt på kaffebryggaren packar vi ner våra grejer och slänger oss i bilen. Det kluckar av närmare fem liter raketbränsle i väskan, mer om det senare. En tanke fladdrar förbi – ”undrar vad jag tänker vid midnatt ikväll” – men i stressen släpper jag den lika fort.Vi kommer fram några minuter före avresa och möter direkt Zimme och Olli, som anlänt till stan kvällen före och lärt känna varann på det manligaste av sätt – över ett par öl. Olli, som flugit in från Karleby enbart för den här resan och som på campingen etablerat ”Camp Grazy”, som han själv kallar den.Efter påtryckningar är det sagt att jag ska åka buss #1, hardcorebussen, partybussen, crazybussen, buss 666 – kärt barn har många namn. Busschaffisen Pekka visar sig vara en rutinerad herre som bestämt hävdar att den här bussen är den roligaste att köra. Jaha, tänker jag, men du ska väl förhoppningsvis vara nykter? Säger dock ingenting, funderar en stund över hur det kan vara roligt att köra buss.Osäkert installerar vi oss långt fram i bussen, kastar en blick bakåt och inser att det där snacket om ”inget festande norr om Skellefteälven” inte riktigt har hållits. Ett par ansikten är bekanta men de flesta har jag aldrig sett förut.Stämningen är bra och Pekka gör jobbet strålande – när han tappar de andra bussarna ur sikte drar han ett par sköna omkörningar i Buretrakten och ett par minuter senare har vi turistbussarna inom synhåll igen. Pekka är en man att hålla i handen när det blåser, det står redan klart.När vi, efter någon timmes resa, passerat Ånäset tar jag mod till mig och drar fram min väska med dynamiten – en 4,5-litersflaska med Johnny Walker som jag tänkt ska utgöra mitt huvudsakliga bidrag till god stämning på bussen. Jag letar mig bakåt i bussen och tar sikte på Olli, som skiner upp, tar emot väskan och börjar packa upp.”Va fan, håller du på att försöka döda mig eller? Va?!”
I sätet framför Olli sitter en tatuerad man med skägg. Jag har just stött emot hans ben och det är inte uppskattat, så mycket står klart. Är han arg på riktigt? Fem sekunder senare:”Äh jag bara skojar fattar du väl!”Skoj och skoj, tänker jag. Du skräms.”Men ge fan i mina ben då!” skjuter den skäggige ur sig och jag finner det för gott att snabbt flytta mig.”Haha, nä man allvarligt. Det är luuugnt” meddelar han dock direkt. Jaha, här har vi en crazyresenär som inte är rädd för att ändra sig!Olli lovar att ta väl hand om flaskan, greppar den som vore den ett spädbarn med klen benstomme, och inleder med att omedelbart begära att bli fotograferad. Flaskan går runt de bakre platserna – tydligen är många minst lika sugna på att fotas med den som att dricka upp den – men till slut tar Olli tag i saken och skruvar upp korken. Jag återvänder framåt och hör efter ett tag hur stämningen stiger längre bak i bussen.En stund senare kommer den skäggige fram och sätter sig, nu på betydligt bättre humör. Tror jag i varje fall, eller så har jag bara råkat pricka in en formtopp hos honom.”Är det din whisky den där?”. Jag bekräftar att så är fallet, men att tanken är att den ska konsumeras under resans gång.”Alltså fan, det där var jävligt schyst. Jääävligt schyst”. Jag tackar och berättar att den stått hemma i flera år utan att drickas upp, och att det bara är kul att den kommer till användning, nytta och glädje.Den skäggige får en idé hur han ska återgälda sin tacksamhetsskuld.”Vet du vad? Du får sitta där bak hos oss! Jo, du får det. Jag ordnar en plats åt dig där bak, det är lugnt. Du får sitta hos oss.”Jag skrattar, berättar att det funkar bra att sitta där jag sitter men att jag är tacksam för erbjudandet. Inom mig tänker jag att det var så här det kändes att bli accepterad av de stora killarna i skolan. Säger inget om det. Den skäggige återvänder till sin plats. En stund senare hörs Eric Saades ”Popular” från dunkadunkalådan bak i bussen, flera sjunger med, och jag funderar över vad fan de håller på med där bak.Första stoppet sker strategiskt någon mil norr om Umeå, med butiker, serveringar, Umebor och annat ömtåligt på betryggande avstånd. Jag frågar Pekka om vi inte kan stanna för pisspaus vid Umeå Arena istället men Pekka avråder – ”de är redan i ettan, det är nog tufft för dem som det är.” Mitt argument att det alltid går att trampa på den som ligger ner vinner inget gehör och pausen genomförs som planerat utanför stan. Från det stoppet tar jag med mig några reflektioner:• Det är bra, till och med tillrådigt, att känna till skillnaden mellan en blinkbengal och ett knallskott. Annars smäller det väldigt nära bussen, väääldigt högt.• Det är mycket coolare att urinera vänd mot E4 än vänd mot skogen. Förbipasserande bilister måste ha trott att de hälsats av en penisarmé ett kort tag där.• När bussen går är det klokt om man är inuti den, och inte står kvar och röker. Det är också bra att ha riktiga vänner, sådana som berättar för chauffören innan han kör att alla inte är med. Å andra sidan fick vi som befann oss inne i bussen se en stenhård finne i bara t-shirten accelerera från 0 till 100 i en häpnadsväckande hastighet.
Tillbaka inne i värmen drar ramsorna igång och till Jimmie Ericssons förmodade förtret meddelas det nu unisont att ”Pär Mikalsån är vår kapteeeen”. Jag börjar vid det här laget ana vad crazydelen i ordet ”crazyresa” syftar till.Över järnvägsbron på väg in i Umeå drar nästan hela bussen, som på kommando, igång ett öronbedövande buande. Löven må vara i ettan, men de är inte glömda. En barnförbjuden ramsa om Jesper Jägers profession rullar gång på gång, och följs upp med en minst lika barnförbjuden dito om storlekens på Malin Moströms mjölkproducerande kroppsdelar.Resten av resan ner avlöper i samma stil. Vid nästa stopp – den här gången utanför Övik, lika långt ifrån ömtåligheter – bestämmer jag mig för att gå över till buss #2 med 4,5-litaren, vars nivå inte minskar i samma snabba takt som ett par timmar tidigare. Gesten verkar uppskattas, någon som heter Simon (don’t they all?) tackar och dunkar rygg så det smäller.Neråt Sundsvallshållet dyker Olli upp vid våra säten igen. Vi surrar en stund innan han förvånat ser sig omkring och på klingande finlandssvenska frågar:”Vaar är poiiken?””Pojken? Vilken pojke?” undrar vi.Olli gör då en gest som att han gungar en baby i famnen, ler lyckligt och säger ”whiskiiflaskan!”. Vi får tyvärr meddela Olli att den befinner sig i en annan buss, vilket han till slut accepterar.Vid 14-tiden rullar bussen in mot Scandic Sundsvall Norr för lunch (pannbiff och potatis) och med instruktioner att inte göra sönder något och att återvända 15.05. Väl inne i restaurangen möts vi av en fantastisk syn. Stockholmsbussen har anslutit och gott och väl 200 AIK-are sjunger, hejar och lever om på det allra mest ljuvliga sätt. Alla utom en servitris och två herrar som dricker kaffe verkar uppskatta vår närvaro. Servitrisen försöker förgäves övertala en av oss att vara tysta. ”Ni har ju en hel match på er att skrika, räcker inte det?”. Det räcker inte, och det får hon också veta.Den enda som inte ser ut att må så bra är ytterligare en Simon. Han petar i maten och ser rent eländig ut, men efter att ha talat med personalen och ordnat fram ett paket välling (laktosfri mjölk) åt honom piggnar han till något så när, och han tar sig tillbaka till bussarna för vidare befordran till Eon Arena. På den korta sträckan ut till Timrå hinner någon längre bak i bussen högljutt meddela att Timrå ligger åt andra hållet. En snabb omröstning senare är han tystare – Timrå ligger fortfarande norr om Sundsvall.Vi bussas in mot bortaingången och visiteras av vänliga vakter som hälsar oss välkomna. Vänliga vakter, tänker ni. Jodå, de var så vänliga att även de som inte kunde gå själva fick komma in och titta på ishockey. Storsint av dem!Väl inne tränger vi ihop oss på bortastå och därefter tar den mäktigaste klackupplevelsen någonsin för min del vid.
Ramsorna ekar över arenan och så fort hemmafansen gör ett försök överröstas de av åtminstone 250 gulklädda, skogstokiga AIK-are med seger i sikte. En bengal brändes av, den orsakade inga skador men väl en skön crazystämning. Förhoppningsvis inget som leder till några böter.Timrås fans drar direkt pucken släpptes igång nån ”kämpa Timrå”-ramsa, men när vi efter 45 sekunder vrålar ut ”AIK, visa hjärta” reste sig håren på armarna på mig. Jävlar vilket tryck!Om stämningen på läktaren kan man berätta hur mycket som helst. Jag tror inte det är mer än tio personer som inte sjunger med i allting, och i takt med att målen trillade in stiger stämningen ytterligare. Ramsor som ”Det gör ont att möta Antos” sätter resten av hallen i mute-läge, och när ”Guldet ska hem” rullar över träbänkarna (nåja) i Eon Arena är tårarna inte långt borta.Vad gjorde Timrås fans då, de är väl i varje fall fler än oss? Jo, fler är de nog, men oj vilket uppgivet gäng. Deras bindgalne trumslagare driver en envig mot North Power som han var dömd att förlora. Ni vet hur det brukar vara med klacktrummor, att de brukar användas för att hålla takten och driva på ramsorna? Så funkar det inte i Timrå. Tänk er i stället en speedad tonåring med glasartad blick som – jag överdriver inte – tokhoppar i takt med sina trumslag och gör allt han kan för att massakrera instrumentet (som för övrigt mest lät som att någon slog två plankor mot varandra).Min teori är att den där trumman symboliserade någon taskig äldre kille i högstadiet, för så där går man inte lös på någonting utan ett blytungt bagage. Hans bärsärkagång var hur som helst uteslutande riktad mot vårt håll, inte mot sina egna, och jag stod och funderade på hur kul det kan vara att stå i den klacken. Något jag ändå aldrig behöver ta reda på.Ett par hjältar i NP-truppen vill skoja lite med hemmaklacken i andra pausen och kilar över fiendens linjer för att ta med sig trumman. Det lyckas så när, men ett par ondsinta vakter tar illa upp och den räden slutar med att antalet hemresenärer i bussarna minskas med två. Inget problem dock, 39 mil taxi och 3000 kr senare var de båda hjältarna hemma igen. Insamlingen till taxinotan är i full gång och bidrag kan lämnas i NP-shoppen på hemmamatcherna. Det går bra att vara anonym.Efter matchen hålls vi som brukligt är kvar av polisen men vad gör det? Sångerna fortsätter att eka långt efter att isen tömts, och när Anders Forsberg tittar ut en stund senare vet jublet inga gränser. Forsberg bugar, bockar och försvinner in i katakomberna igen. Några minuter senare kommer större delen av laget tillbaka ut från omklädningsrummet, de flesta bara iklädda underställ, och tackar på nytt klacken. En otrolig upplevelse och jag tror att även spelarna skriver under på det.
Hemresan förlöper i uppsluppen men avstannande stil. Olli hälsar på en sväng och jag passar då på att ta fram North Power-whiskyn. Han skiner upp och frågar snällt, ”Fååår man smaaaka?”, gör så, tar en bjudsväng runt i bussen men ser till att hålla hårt i dyrbarheten. Den mannen tål hur mycket som helst.En efter en faller hjältarna bort i sömn och pauserna blir allt mindre frekventa. Någon från de bakre regionerna söker sig fram till busschauffören och frågar efter chips men det har Pekka inga. Jag erbjuder honom en påse Djungelvrål, hans anslutande kompis får också en påse, och när jag tackar nej till 100 spänn för godiset belönas jag istället med en tung bromance-kram och en skäggig puss som jag på gott och ont lär bära mig med resten av livet.På väg in mot schtaan väcks nytt liv i de flesta – klockan är ju just så pass halv tolv och det är lördagkväll. ”Är det nån som vill köpa en kylbag med sex öl i?” annonserar någon ut, men jag tror den förblev osåld. Mitt emot Max släpps de flesta av och många drar direkt mot krogen och nya äventyr. Vi är ett fåtal som följer med hela vägen upp till ladan, vi tackar Pekka för ett väl uträttat arbete och får ett ”bra jobbat grabbar” tillbaka. Pekka berättar att han ofta kör A-laget i buss men att den här resan slår allt.En titt på klockan just när bussarna lämnat parkeringen och allt blivit så där norrländskt tyst ger informationen att klockan är 23.59. Sexton timmar tidigare hade jag funderat över vad den här dagen egentligen skulle bjuda på. Det blev mer än jag kunnat föreställa mig ens i min vildaste fantasi.Till er som inte var med – ni missade chansen till ett minne för livet. Gör inte de misstaget nästa gång det är crazydags. Är ni rädda för att inte passa in? Var inte det. Det finns en buss för alla sorters resenärer. Kom ihåg att det här inte är rapporten från turistbussarna utan buss #1.Eller, förlåt. Buss #666 – Crazybus!/Trollet