Ibland är en bortaseger mer värd än bara tre poäng och en sannolikt trevligare hemresa. Gårdagen vinst mot HV 71 är ett utmärkt exempel på en seger med mycket mervärde i sig. Det finns många små som större betydelsefulla ”notiser” av gårdagens formidabla bortaseger som följer med hem i bagaget. Då ska vi inte ens nämna ljuvligheten av att se Ulf Dahlen gestalta ett spöke på likvaka när han intervjuas efter matchen. För AIK var till stora delar tillbaka i gammalt gott slag. Tempot, spelet i egen zon och förmågan att komma in på insidan av det försvarande laget var genomgående gott. Viktiga offensiva spelare som Arvidsson och framförallt Emanuelsson fick det äntligen att lossna med målskyttet. På backsidan fick två juniorer spela från start, Anton Öhman och Sebastian Aho. Det gjorde de med bravur, och Aho som är född 1996 fick göra sitt första elitseriemål, ett mycket vackert sådant också. För att sätta saker i ett tidsperspektiv var den lovande Aho endast två år gammal när Jonas Frögren gjorde sin elitseriedebut vid 18 års ålder, så det finns både en åldersmässig och kompetensmässig bredd på backsidan.
Inga stjärnor - men jämnt kollektiv Årets upplaga av AIK har ingen uttalad backstjärna, men det är ett jämnt kollektiv med många unga talanger blandat med äldre rutinerade spelare som Frögren, Lindgren och Andersson. I takt med att juniorerna fått speltid och definitivt visat framfötterna har konkurrensen på backsidan skruvats upp både två och tre snäpp. Rasmus Edström befinner sig i en twilight zone där han inte får speltid och kan/bör lånas ut, Norrans blogg refererar till oklara uppgifter om en skada, oavsett tycks han vara långt ifrån spel. Bänkningen av Tim Heed senast visar att det finns sju platser men minst tio backar som är kompetenta nog att ta en tröja. Ur alla aspekter är konkurrenssituationen bra för laget, det finns utrymme att vila halvskadade spelare, spelare ur form kan lätt ersättas av en junior under en kortare period. För föreningen som sådan är uppsättningen talanger på backsidan en betydelsefull framgångsfaktor och kvitto på att föreningen kan förädla och förvalta talanger.Målvaktskonkurrensen är fortsatt hård En annan framgångsfaktor är målvaktsspelet. Förra året konkurrerade Markus Svensson med Joacim Ericsson tills målfoto fick skilja dem åt när det bestämdes vem som skulle spela när SM-slutspelet gick in i sitt slutsskede. Under förra säsongen hyllade tränarna sitt målvaktspar Ericsson/Svensson och pekade ut att tidigare säsonger har de valt en förstemålvakt alldeles för tidigt. Det tidiga målvaktsvalet resulterade i att laget inte haft en backup som är varm i kläderna när han ska spela. I år är konkurrensen mellan målvakterna i AIK likvärdig med den som rådde målvakterna emellan förra året. Marcus Svensson har öppnat säsongen mycket starkt, och Henrik Karlsson har visat sin höga kapacitet, även om han nog har en bit till att finna den jämnhet och högstanivå som resulterat i landslagsspel och NHL-kontrakt.Varma medvindar blåserTrots förluster på hemmaplan och tidvis haltande spel ser det ändå bra ut för AIK. Laget leder en haltande SHL-tabell med sju poängs marginal. Av femton matcher har tio vunnits efter full tid. Rent hypotetiskt: om laget håller det nuvarande poängsnittet på 2,26 poäng/match innebär det 124 poäng efter 55 omgångar, det vore 10 poäng bättre än vad laget hade efter den grundserien säsongen 2012/2013. Ibland är det lätt att bli kritisk, men efter att drygt en fjärddel av serien spelats kan jag bara återigen konstatera att det ser mycket bra ut. Varma medvindar blåser överlag trots att små vindpuffar av höstkylan kan få oss att tro annat. addebeckredaktionen@northpower.nu