Reserapport: Tre fulla bussar i dubbel bemärkelse styrde kosan mot Karlstad för att stötta vårt lag, Skellefteå AIK, i den tredje finalmatchen mot Färjestad. Det blev en härlig resa denna underbara vårdag, med bra stämning båda vägarna och härligt drag på läktaren, trots att pucken inte riktigt studsade vår väg.
Jag som boende i den kungliga huvudstaden anslöt med respektiven till bussen som avgick från Vasagatan vid niosnåret på lördagsmorgonen. En stor vit buss väntade vid vägkanten, redan intagen av många förväntansfulla fans. Busschauffören, en liten farbror med glimten i ögat och pipan innanför västen, hälsade välkommen. Väl på plats på de bekväma platserna rullade bussen västerut i riktning mot de värmländska skogarna. Med korta stopp för att plocka upp ytterligare AIK-trogna i Södertälje, Strängnäs och Arboga blev det i Örebro som bussen tog sitt mer rejäla matstopp. Restaurangen som rekommenderades ratades dock av många till förmån för burgare, strips och smältost på Max alldeles intill. Mätta och belåtna rullade vi vidare under allt mer sång och glädje. Dryga timman senare var vi framme i Karlstad. Bussen kryssade genom ett pittoreskt bostadsområde, och plötsligt tornade Löfbergs Lilas grå fasader upp sig.
Bussen körde runt kaffeburken och parkerade på baksidan med utgången blott en meter från ingången till arenan, smidigare entré i en hockeyarena får man leta efter. Vänliga ordningsvakter, poliser och övriga anställda hälsade glatt välkommen till ett soligt Karlstad. Det måste jag säga, personal, vakter och poliser i Karlstad var flera divisioner trevligare än de i Jönköping. Nåväl, uppe på bortastå började bortafansen så smått hitta sina platser. Sektionen var väl tilltagen och inrymde både stå- och sittmöjligheter, samt gav en god utsikt över både isen och hemmastå från andra etage i ena hörnet.
Efter att ha klätt sektionen i gult och svart var vi redo för match. Synd bara att våra spelare inte visade sig vara det. Trots spelmässiga motgångar förhöll sig stämningen god och sången gav aldrig riktigt vika, utan vi bjöd upp god kamp med hemmaklacken. En stor mängd flaggor bjöd på ett härligt skådespel.
När den feta damen tog till orda stod det 5-3 och hemmaseger på resultattavlan. Endast lätt modstulna började vi leta oss ut till bussarna. Många stod kvar utomhus och gottade sig i solskenet, det är inte ofta man kan åka på hockey och verkligen tycka att det är härligt att stå ute. Vissa överförfriskade av de våra var lite stora i orden och tappade omdömet för en sekund, och då visade den lokala ordningsmakten genast var gränserna går, vänligt men bestämt. Stämningen var ändå på det hela taget väldigt lugn och avspänd, och en dam från orten kom fram till mig och sa "du må hälsa di övrige att ni har en förbannat bra klåck (klack)" på mullig värmländska. Det är väl bara att tacka och ta emot!
Strax därefter gled vi vidare hemåt efter ett kort stopp vid polisens tillnyktringsanläggning där en av de våra dessvärre valde att förlägga vissa delar av matchen istället för läktaren. Med kvällssolen i ryggen brände vi hemåt igen, ackompanjerade av hjältarna i de två bussarna från schtaan. Åter matpaus i Örebro innan bussarna tog var sin väg mot respektive hemmaplan. I Stockholm landade färden någon gång mellan tio och elva på kvällen, och dagens finaläventyr var därmed slut. Det kändes stort att ha fått vara med på denna historiska resa, inte minst när den var så angenäm och trevlig.
Stort tack till alla som var med och gjorde den till vad den var, ett särskilt tack till Roger (teleboy) och Jenz (Frölle) för att ni sydde ihop allting.
/Stefan Sagebro, aka Schteffe