Det är faktiskt så att vi är fler än någonsin. För säsongen 2011/12 uppgick medlemsantalet till 485. Det är bättre än något tidigare år och vi har ökat varje år sedan starten av det North Power ni ser idag. Nu siktar vi på 500 medlemmar som mål till nästa säsong. Peppa kompisarna att komma med till det förmånliga priset, och kom ihåg att tre matcher ingår. Ett medlemsskap är dessutom ingen dum födelsedagspresent, varför inte till farsgubben där hemma?

Även NP Stockholm, med Tele och Frölle i spetsen, fortsätter den fina utvecklingen. Det ambitiösa målet för säsongen var 150 medlemmar, men det t.o.m.  överträffades och siffran landade på 165 medlemmar! Även NP Stockholm har ökat för varje år sedan nystarten 2008 då medlemsantalet var ca 50-60.

Både North Power och NP Stockholm kommer fortsätta stötta vårt lag, Skellefteå AIK, i ur och skur kommande säsong, på hemmaplan i Skellefteå, i Stockholmsområdet samt på våra resor runt om i vårt avlånga land. Missa för guds skull inte kommande storsatsningar. Crazy-resan till Timrå var en häftig upplevelse som lever kvar i mångas svartgula minnesbankar.

Och passa på att göra din röst hörd. Det är strax dags för årsmöte, där du har möjlighet att få insyn i hur North Power fungerar, vilka människorna är i Styrelsen och vilka som döljer sig bakom smeknamnen på forumet. Och du har möjlighet att påverka hur kommande säsong och säsonger ska se ut.

Mötet hålls torsdag 24/5 19.00 på Skellefteå Kraft Arena 

/schteffe

Vi får njuta av Elitseriens bästa slagskott ett år till. Välkommen tillbaka, Bud! Foto: norran.se

NP-redaktionen når Bud på telefon i Wapella:
-Det är ett fåtal detaljer kvar, jag ska prata med min agent om det ikväll. Jag har skrivit på men vet inte hur det ser ut i andra änden ännu, säger Bud.
-Ingenting är helt säkert i den här branschen men jag skulle verkligen älska att få komma tillbaka, det var en härlig säsong i fjol och jag trivdes jättebra.
Hur ser det ut med ett eventuellt NHL-kontrakt?
-Det är ju i NHL jag allra helst vill spela, så är det helt klart. Jag har inte hört något från Los Angeles Kings ännu, men de är ju kvar i slutspelet. Innan de har spelat klart så händer ingenting från deras håll.
Men det lutar åt Skellefteå AIK?
-Ja, allt talar för att det blir så, säger Bud.

Exakt hur mycket som återstår vet nog bara Bud, hans agent och AIK, men enligt våra uppgifter är det bara formaliteter som kvarstår innan Holloway officiellt presenteras som klar för säsongen 2012/2013.

Därefter återstår möjligheten att Bud erbjuds ett NHL-kontrakt som han tackar ja till. Det kan antingen ske genom att Kings själva ger honom chansen, eller att de byter bort honom till en klubb som tror på honom och vill skriva envägskontrakt.

/Trollet

redaktionen@northpower.nu

Anders Söderbergs tid i Skellefteå är förbi, i alla fall som hockeyspelare. Men visst vore det otroligt roligt om Antos valde att stanna i Skellefteå, kanske i någon typ av roll i Skellefteå AIK. Han hör liksom hemma här och har gjort och betytt så mycket för AIK att det skulle kännas fel om han flyttade från stan, han är ju faktiskt en Skellefteåbo, i själ och hjärta.

När Antos inför säsongen 04/05 skrev på för Skellefteå AIK som då lirade i Allsvenskan och jagade en Elitserieplats, blev jag personligen fruktansvärt uppspelt och glad. Jag minns att jag när jag sett Modo spela verkligen föll för och skarpt gillade Söderberg för sin offensiv, teknik och otroliga speed. När det liksom gick upp för mig att han och Wernblom, som var en annan stor favorit, faktiskt skulle spela i Skellefteå var det nästan svårt att greppa. En dröm gick i uppfyllelse för mig.

Ingen behövde sen bli besviken när Antos under sin första säsong skrapade ihop fina 44 poäng på 38 matcher när han bildade kedjeformation med parhästen Wernblom. På centerpositionen varvades det något mellan killar som Falk, Hirvonen, Mikaelsson och Jimmie. Men Antos dominerade stort på den allsvenska arenan och det har nog sällan ätits så mycket korv med senap på läktaren av allsvenska backar som det gjorde de två säsonger han lekte i Allsvenskan.

Säsongen 05/06 blev det 55 poäng på 42 matcher och jag vågar nästan säga att Antos tillsammans med Wernblom och Fredrik Öberg bildade en av Allsvenskans genom tiderna vassaste formationer. Tillsammans svarade trion för smått fantastiska 160 poäng på 42 matcher. Då hade man också Johan Åkerman på backplats som den säsongen slog poängrekord för backar i Allsvenskan med magiska 61 poäng på 40 matcher.

Antos togs snabbt till Skellefteåbornas hjärtan med sin snabba och tekniska hockey och hans enmansshower drog gång efter annan ner enorma jubel och applåder. På något sätt stod Antos för en hockey inte många andra kan eller kunde göra. Få spelare kunde utmana ett helt motståndarförsvar på egen hand och klä av dem så graciöst som Antos gjort under sin tid i AIK.

Höjdpunkten på karriären kom ju också säsongen 05/06 när Antos som en av de betydande spelarna visade vägen och tog Skellefteå AIK tillbaka till Elitserien. I kvalet upp det året svarade Antos för fina 11 poäng på 10 matcher.
Det snackas mycket om Antos missade SM-finaler, men många säger ju att en uppgång via Kvalserien till Elitserien är klart svårare och den resan har han gjort i en klart framträdande roll. Nu är såklart ett SM-guld ändå alltid ett SM-guld, men jag vill ändå sudda bort alla eventuella tankar hos någon på att Antos inte är en ”vinnare”, för det är han.

Första säsongen i Elitserien 06/07 spelade han åter igen en väldigt stor roll i Skellefteå och bar ett stort ansvar på rinken. AIK ställde faktiskt ett ganska mediokert lag rent namnmässigt på isen, men man hade ett antal spelare på ett antal viktiga positioner som drog ett stort och tungt lass. Antos var en av dessa.

Antos toppade den interna poängligan med 41 poäng på 54 matcher och i det efterföljande kvalspelet gjorde han 6 poäng på 10 matcher. Han ärades dessutom med priset ”Gentleman of the year*” eller ”Rinkens Riddare*” som det också kallas.

Av Jofa uppsatt hederspris till den aktör som visat stort gentlemannamässigt uppträdande och även varit framgångsrik i övrigt. Rinkens Riddare delas ut av Reebok i samarbete med Kamratföreningen Hockeyjournalisterna, vars medlemmar röstar fram vinnaren. Priset har delats ut sedan 1962/1963

Om du brinner för hockeyn och supporterkulturen i Skellefteå, vill vara med och påverka, eller bara har en åsikt så är det här bästa chansen att göra din röst hörd.

Alla medlemmar är varmt välkomna till mötet som hålls torsdag 24/5 19.00 på Skellefteå Kraft Arena.

Väl mött!

Foto: Norran.se

Kanske är det fel att just jag sätter mig och skriver den här krönikan eftersom jag har varit en av de flitigaste kritikerna av Hadelöv. Men samtidigt har jag alltid haft en enorm respekt för Hadelöv och det han faktiskt uträttat för klubben under sina sju säsonger här i Skellefteå. Därför ser jag den här lilla krönikan som en chans och möjlighet att visa och delge den respekten på ett tydligt sätt. Därför känns det ändå rätt att just jag gör det.

Foto: svenskafans.com

Hadelöv kom ju till Skellefteå för sju år sedan, säsongen 05/06. Han hade då gjort sju raka säsonger i Malmö och Elitserien. Säsongen 04/05 i Malmö så slogs han om första spaden med bland annat finske stormålvakten Pasi Nurminen, danske talangen Peter Hirsch och Färjestads  nuvarande och duktiga målvakt Christopher Nihlstorp.

Malmö valde att satsa på Nurminen som förstakeeper och under en period valde man också att låna ut Hadelöv till allsvenska Växjö Lakers, där Hadelöv gjorde stor succé. Han gjorde nio matcher i Lakers och stannade på fina 94.2 i räddningsprocent, med det var han bäst i serien. Men Malmö valde att plocka hem Hadelöv som dock fick se sig fortsatt som tvåa bakom Nurminen. Hadelöv fick från båset se sitt Malmö degraderas via Kvalserien ner till Allsvenskan.
Året efter skrev han alltså på för Skellefteå AIK, som på många sätt var i extremt stort behov av en riktigt bra och stabil målvakt. AIK hade under några säsonger sett målvakter som blandat och gett mellan stolparna, tex Ville Koivula, Sean Gautiher, Carl-Johan Klint och NHL målvakten Mike Dunham.

För all del ett gäng talangfulla målvakter, men samtidigt ganska spretiga, lynniga och ganska opålitliga från och till. Samtidigt var dom väldigt underhållande, med det är ju inte samma sak som effektiva.

Foto: Aftonbladet.se

Foto: Pitea-tidningen.se

Hadelövs intågande i laget och föreningen gav en helt annat stabilitet och ett helt annat ansikte åt vårt försvarsspel och framför allt vårt målvaktsspel. Det var kanske inte alltid dom snyggaste räddningarna, men han tog i alla fall puckarna och han höll en jämn och bra nivå vilket självklart skapade ett lugn i de bakre leden.
Den klassiska säsongen 05/06 förde han sen Skellefteå tillbaka upp i Elitserien tillsammans med ett 20-tal andra legender, bland annat med Nicklas Dahlberg som parhäst på målvaktssidan. Hadelöv svarade för en otroligt stark kvalserie där man främst måste lyfta fram det lugn och den stabilitet han uppvisade och spred omkring sig.

Året efter, säsongen 06/07 spelade AIK åter igen i Kvalserien, den här gången för att behålla sin elitserieplats och även här svarade han för en otroligt fin serie. Med tio spelade matcher hade han smått fantastiska 94.7 i räddningsprocent vilket talar för sig själv.
Hadelöv började ju också så smått att ändra sin målvaktsstil till den idag så populära procent-stilen som jag vill kalla den, där det mer handlar om att täcka vinklar, stå på ett visst ställe när pucken befinner sig på ett visst ställe osv. mycket baserat på statistik, i stället för att gå och reagera mer instinktivt och direkt på varje situation, som Hadelöv gjort tidigare.
Omställningen gav enorm utdelning och Hadelöv fick otroligt mycket beröm från alla håll och kanter för sitt målvaktsspel och för att han faktiskt kunde utveckla och förändra sitt spel så pass sent i karriären. Hadelöv har ständigt legat i den absoluta toppen i målvaktsligan sedan han kom till Skellefteå,  fram tills den gångna säsongen då han fick se sig passerad av unge talangfulle framtidsmannen Jocke Eriksson.

Foto: Folkbladet.nu

Hadelöv har såklart betytt otroligt mycket för Skellefteå AIK, betydligt mycket mer än han egentligt fått erkännande för. Det pratas enormt mycket om Antos, Åkermans och självklart Magnus Wernbloms betydelse vid uppgången och dom hade självklart stor betydelse tillsammans med många fler, men Hadelövs betydelse nämns sällan.
Jag hoppas dock att den här lilla krönikan kan öppna några ögon för vad han faktiskt gjort för klubben dessa sju år och att hans tid här lämnar det avtryck i oss Skellefteå bor som det faktiskt borde göra. Det är han mer än värd.
Så om du på något märkligt sätt skulle snubbla över den här krönikan Hadelöv, vill jag tacka dig så hjärtligt för alla dom tusentals räddningar du gjort som burväktare i Skellefteå AIK, mitt älskade lag. Jag hyser enorm respekt över dig som målvakt, men även det lilla jag uppfattat av dig som person. Du är och kommer alltid att vara en av de spelare jag för alltid kommer att minnas främst för din insats vid uppgången 05/06, men även för de säsonger som följde i Elitserien. Din legendstatus kommer som sig bör att växa med åren.

Tack för allt och lycka till i framtiden!

/KingKong

redaktionen@northpower.nu

Foto: Elitserienplay.se

Det har nu gått en tid sedan den andra finalförlusten på lika många år och den absolut värsta besvikelsen har i alla fall för mig sakta lagt sig. För att vara riktigt ärlig med er alla så blev jag inte speciellt besviken när slutsignalen tjöt nere i Gävle och det stod klart att Brynäs var svenska mästare 2012.

Foto: Ola Westerberg

Varför? Ja, kanske var det på grund av det utgångsläge AIK faktiskt satte sig i från start i den här finalserien, med 3-0 i baken. Kanske började man trots allt på något sätt bearbeta en eventuell förlust redan då, eller man insåg kanske snarare vilket prekärt läge laget satt sig i och kanske blev den där blytunga sorgen inte riktigt så hemsk som jag hade trott på grund av det. Man hade på något sätt redan förberett sig.

Men som det mantra jag delgett under tidigare ”krönikor” så gav jag fan aldrig upp och jag trodde ändå på att vi faktiskt skulle kunna vända den här finalen och stå för en svensk hockeyklassiker. Det trodde jag faktiskt och det är jag glad för. Det var en annorlunda men skön känsla att våga tro, sticka ut hakan, vara lite kaxig och faktiskt våga vara en vinnare, det kommer jag tveklöst att ta med mig till nästa säsong.

Jag vet inte hur du som läser dom här raderna själv hanterat den här säsongen, men många i min omgivning verkar faktiskt också ha valt den linjen, och dom verkar också ha mått riktigt bra av det.

Men känslan i hallen under finalserien, känslan, eller kanske snarare den tysta ångesten som jag tycker på något sätt fanns i Skellefteå Kraft Arena andades inte vinnare och tro, jag tycker den andades ångest och misstro.

North Power gjorde en otroligt fin säsong, kanske den bästa någonsin vad gäller TIFOn och under slutspelet jobbade man verkligen arslet av sig för att skapa en magisk stämning, en underhållande inramning och där igenom så bra spelförhållanden som bara möjligt för vårt älskade svartgula lag.

Tyvärr verkade stora delar av sittplatspubliken i det närmaste chockade, eller möjligen otroligt nervösa, då man inte alls drogs med i North Powers passion och engagemang, utan i stället satt på händerna med ett nollställt ansiktsuttryck och bara var just en åskådare. Man tittade, inget mer.

Nu står det såklart varje besökare fritt att delta i att skapa stämning och hjälpa laget framåt, eller att bara sitta och stilla se på hockeymatchen, det är ju trots allt det den stora majoriteten kommer för.

Men vad kostar det att klappa, eller till och med sjunga lite tillsammans med tusentals likasinnade? Är det för att man inte vågar, tycker att det är pinsamt eller är det möjligen för att man helt enkelt tycker att det är onödigt? Jag vet inte, det finns säkert många förklaringar, men samtidigt vägrar jag tror att en majoritet av vuxna människor skäms över att klappa och sjunga med inför andra.

Kan det vara så jävligt att sittplatspubliken idag består av någon form av hockeysupporteröverklass (nytt ord). Som liksom ser sig för mer och bättre än dom där ”huliganerna” som för ett jäkla liv på ståplatsläktaren. Kan det verkligen, verkligen vara så? Det finns faktiskt dom som menar det.

Skulle det ligga någon sanning i det, att det här nya klassfenomenet är verkligt och att det kommer sig ur den prisbild som idag finns, ja då känns det här som en otroligt farlig utveckling. Är passionen och lidelsen på väg bort från våra läktare?

Nä, även om jag som sagt har svårt att förstå det, så hoppas jag hellre att den bakom liggande orsaken är att man skäms om man lever om för mycket på sittplats och att man där igenom väljer att vara stilla och tyst. För den orsaken bör vi alla tillsammans kunna åtgärda, redan till nästa säsong.

Till sist lägger jag in en bild som man kanske kan lära sig en hel del av vad gäller passion, lidelse och att våga utan att skämmas..

Foto: hogreinkomst.nu

/King Kong

redaktionen@northpower.nu

Vi kan summera denna säsong på många sätt, vi kom en placering bättre än förra säsongen och spelade ännu en final trots att många ”experter” inte trodde på oss innan säsongen började. Nedanstående text har skrivits av undertecknad och det är en text som jag står för, vissa av er är säkert av en annan åsikt och det respekterar jag. Kom gärna in på vårt forum och diskutera vad just du tycker.

Säsongens utklassning: Nu i efterhand kanske det inte är så mycket att stoltsera med men 8-1 mot Djurgården var ett styrkebesked och en kross utan dess like.

Säsongens back: Lindgren har vuxit de senaste säsongerna och att han är en av ligans mest stabila backar gör honom till mitt val. Hans skridskoåkning och jämnhet är hans främsta egenskaper, dock så hoppas jag att någon av de yngre förmågorna tar ett steg upp eller att en riktigt klassback är på denna lista till nästa säsong.

Säsongens Jeff Beukeboom: Jag vet inte vad de sa till Granberg men det fysiska spel han visade upp i slutspelet var tidvis en fröjd att skåda. En pojkvasker som står upp mot de rutinerade eliserierävarna gör att Granberg får denna utmärkelse.

Säsongens Jonas Lennartsson: Inför varje säsong görs det minst ett nyförvärv som gör att den stora massan av AIK-supporters går bärsärkagång. Vid många gånger överbevisar spelarna de Marklunds och Lundströms som klagat och gnällt innan spelaren som diskuterats tagit på sig den gulsvarta tröjan. Forsberg, Strandberg, Lennartsson, med flera är alla spelare som knappt varit vatten värd då de värvats men som sedan överbevisat de allra flesta.

Detta år tilldelas detta pris Tomas Skogs med den enkla motiveringen att han gjort en stabil säsong, spelat enkelt, fysiskt och till skillnad från många av våra andra försvarare spelar med kroppen framför sitt egna mål.

Säsongens besvikelse: Lagets enda renodlade finska spelare (jag räknar inte dit Mustonen) hade jag stora förhoppningar på. Att han skulle logga på mellan 20-25 minuter per match och samtidigt vara den ledande offensiva backen och ett sylvasst vapen i PP såg jag som någoting givet. Nu uppnådes aldrig detta och Pikkarainen är därför säsongen mest negativa överraskning. Att han får en förlängning av sitt kontrakt har jag svårt och tro och därför kommer han att minnas som ett svagt kort att spela ut under avgörande i matcherna.

Säsongens ”med tåren i ögat”: Holloways systers brev till norran.se och den uppskattningen som visades efter det att Northpower gått ihop och köpt en ny cykelhjälm efter Forsbergs olycka visar verkligen att Northpower har elitseriens bästa fans utan konkurrens.

Säsongens Alexandre Daigle: Tilldelas den spelaren som har spelsinnet, skridskoåkningen, tekniken, fysiken. Alltså alla attribut som behövs för att dominera matcherna men på något outgrundligt sätt inte får spelet att stämma. Denna utmärkels tilldelas såklart Christian Söderström, denna ständiga talang som aldrig får allting att klaffa. Att han får ett nytt kontrakt ser jag som en omöjlighet.

Säsongens genombrott: Trots att Joacim Eriksson hade ett mindre lyckat slutspel så var han en av våra allra bästa spelare under säsongen, en trygg och säker utpost. Jocke är fortfarande ung och tämligen orutinerad, trots att det smärtar så tror jag att han lärt sig något av de missar som snöpligt gjordes under detta slutspel och kommer tillbaka än starkare under nästa slutspel.

Säsongens raket: Han kom, han sågs, han fick spela i PP tillsammans med bland annat kapten Jimmie, Holloway, Lindström och blev skadad. Tänker såklart på Edström som visar alla kvaliter för att bli en klassback inom en snar framtid.

Säsongens kedja: När kedjan med en stockholmare, en framgångsrik hockeyspelande fransman och en kanadensare med sjuhelsike till kanon sätts ihop så blir succén given.

Säsongen Tie Domi: Danielssons ”sucker punch” på Bellemare var helt klart utanför ramarna över vad reglerna tillåter, att han inte blev avstängd efter ett sådant tilltag är mig oförståeligt.

Säsongens drag av träningsstaben: Att peta Söderström var ett gott tecken och att sedan att placera fem forwards på isen under numerärt överläge visade sig vara en snilleblixt och ett fingertoppskänsladrag av Forsberg & CO.

Säsongens miss av träningsstaben: Under finalserien så var laget alldeles för utspritt. Under perioder kunde en ensam ytterforward kämpa om pucken mot 2-3 Brynässpelare, medan den andra AIK-forwarden var på andra sidan målet, dessutom stod vår center tillsammans med 2 backar på offensiva blå. Med ett sådant utspritt spel får man inte ett fungerande anfallsspel.

Säsongens spelare: Nu i franska valtider så känns det på något sätt självklart att plocka fram vår franske baguette. Bellemare har på en relativt kort tid gått från en hyfsad tredjekedje-spelare till en fullfjädrad fullblodsproffs. Hans uppåkningar är ibland i Jimmie-klass och spelet runt sargerna är ren och skär njutning. En center som gör samtliga sina medspelare bättre förtjänar verkligen denna utmärkelse.

Ett speciell utmärkelse ska ändå tillskrivas till Joacim Eriksson som under säsongen var elitseriens bästa målvakt.

Säsongens ledare: ”Jimmie Ericsson är vår kapten” går ju som bekant sången och det stämmer verkligen. Vi som minns Jimmies första tid i AIK minns en halvslö, smågnällig spelare med spår av divighet och storhetsvansinne. Dessa tider är dock förbi, Jimmie visar att med ett ”C” på tröjan riktigt ledarskap och kämparglöd. Bellemare visar att han förtjänar ett ”A” då han är den som drivar på och uppmuntrar sina lagkamrater på bästa sättet.

Säsongen bästa intervju utanför northpower.nu: Fahlmans snack med Jonte Hedström är verkligen underbar, stoppa in en femma i honom och han snackar i en evighet. Kom hem Jonte, allt är förlåtet.

Säsongens sämsta inslag från lokaltidningarna: Norrans pinsamma intervju med Möller var verkligen hemsk att titta på, jag förstår att det hade någon form av ironisk underton men allting går inte försvara och det är ett par minuter som jag debiterat vår lokala tidning för.

Säsongens låt med AIK-inslag: Pär Wikstens blott sjuåriga dotter Elsa har gjort denna underbara låt som omvänder den mest inbitna Löven-supportern. Jag är ändå fortfarande barnsligt förtjust i det håller på hända igen som är ett klassiskt mästerverk.

Säsongens återkomst: Många skulle nämna Lindström som den stora återkomsten och visst är den poängstarke hemvändaren en stark kandidat. Jag skrev dock en krönika om Lee Gorens återkomst den 21/7 2011, han har alltid varit en favoritspelare för mig och hans starka säsong gör honom till min kandidat. Är det hans sista säsong i AIK-land?

Säsongen ”mest gnälliga på forumet”: Detta kopiösa mediaintresset för slutspelets domare har verkligen spridit sig till northpower.nu och den uppståndelse, fokus och onödiga inlägg som skrivits om männen i zebrarandigt är många och överflödiga.

Säsongens skönaste skadeglädje: Säsongens stora överraskning och tillika seriesegrare från det kalla norr fick respass i första omgången och jag skulle vilja träffa den AIK-supportern som inte drog på smilblanden då detta fiasko fullbordades för våra norrländska antagonister.

Säsongens Dr Jekyll and Mr Hyde: Många av oss trodde att detta skulle bli Oscar Lindbergs genombrottssäsong, denna spelskickliga center som har alla fysiska attribut för att bli en av våra ledande utespelare. Han har dock ännu inte fått allting att stämma men under slutspelet var han en av våra mest formstarka spelare och vad ser vi i stjärnkikaren för säsongen 12/13 för unge herr Lindberg?

/Tazman

redaktionen@northpower.nu

En hård spark på pungen. Man faller ihop i en hög och blir orörlig.
Den sylvassa brännande smärtan ger en tårar i ögonen och man tappar nästan andan.

Det finns nog inte en snubbe som inte känner igen scenariot. Vi vet hur jävla ont det gör att bli sparkad på pungen. Vi vet det så väl att när vi ser någon annan få en spark, till och med på film, så får vi ett sådant starkt känslominne att vi nästan själva absorberar lite av denna smärta. Det gör alltså ont att se någon annan bli sparkad på pungen. Det gör till om med ont att bara prata om det. Summan av våra erfarenheter ackumuleras i ett koncept, en primal, reflexmässig kunskap som aktiveras så fort begreppet smärta och pungen kombineras i någon form.

 Skellefteå AIK är som min pung.

Den ackumulerade känslan av besvikelse, frustration och smärta som jag samlade på mig under åren allsvenskan ligger alltid kvar som ett filter över allt jag ser, hör och upplever kring ishockey. Kvalserieångesten kommer aldrig att gå ur mig, även om den med tiden har spätts ut med sista årens framgångar. Jag har aldrig slutat hoppas, men om jag ska vara helt ärlig är det först den sista tiden som jag orkar hålla kvar i det hoppet genom motgångar och nederlag. Kvalserien är i mitt sinne aldrig långt borta. Bara att prata om den gör att jag får ont i pungen.

Samtidigt är kvalserieåren en del av mina sammanlagda erfarenheter som supporter. Alla sura förluster, alla gånger vi snubblat på mållinjen, de gånger vi vikt ner oss och skamset börjat ladda om för nästa säsong. Allt det ligger någonstans i mitt minne som en kokande vulkan. En anspänning i min kropp som aldrig riktigt försvinner. Mitt segervrål när vi blev klara för elitserien innehöll såklart glädje och eufori men en väldigt stor del bestod av ett emotionellt vulkanutbrott. Jag skrek ut flera års frustration och sorg och blev i processen renad och pånyttfödd. Detta förlösande skrik lades också till min erfarenhetsbank av hockeyminnen.

Varje säsong för med sig sina besvikelser, sina glädjeämnen och sina erfarenheter. Vi bygger hela tiden på vår erfarenhetsbank och ett jublande vrål över en seger innehåller tillslut så mycket mer än en glädje över en vinst i den enskilda matchen. Till och med delar av mitt eget privatliv vävs in min hockeypassion. Mina egna privata nederlag och mina egna segrar. Min ångest över sju års studier skriks ut när Oskar Lindberg gör mål. Den här säsongen har jag insett att till och med delar av andra människors liv hamnar på samma ställe. Människor vars passion för Skellefteå AIK vida överstiger min egen och som betalar ett högt pris för kärleken till ett hockeylag.

Mina jubel är summan av mitt lidande, min glädje, mina erfarenheter och min respekt och samhörighet med alla eldsjälar i Northpower. Vad är summan av ditt skrik?
Vad är summan av Bert Robertsson vrål?

Det är lätt att glömma i besvikelsen över ännu en förlorad SM-final, att vägen hit har varit mycket lång.  Vägen har varit lång och krokig men i mina ögon finns inget hockeylag i Elitserien idag som kan ha lika stolta supportrar. Vilket jävla stålbad vi genomgått. Att vinna ett SM-guld vore såklart en fantastisk upplevelse, men i perspektivet av den fantastiska hockeyresa som Skellefteå AIK bjudit sina supportrar på är ett SM-guld bara att se som grädde på moset. Vi har gått genom eld och genom vatten för att vara där vi är idag. En av Sveriges absoluta toppklubbar. En riktigt kandidat till SM-guldet. I år var vi närmare än vi någonsin varit sedan 1978. Vi kanske inte tar oss dit nästa år eller året efter det, men vissa visdomsord förstår man inte förrän man är gammal och vis. Det är vägen som är målet och den väg vi haft är en väg att vara jävligt stolt över.

Warder

redaktionen@northpower.nu

Kort om matchen till att börja med: inledningsvis var det jämnt, där båda lagen främst förlitade sig på spelvändningar, men där AIK allteftersom första perioden led skapade bättre och fler lägen. Allra närmast var Bud Holloway, men Svedberg kunde klara liggande. I andra perioden fortsatte AIK att skapa mer chanser än Brynäs och fick dessutom flera långa anfall. Pressen kom dock av sig och det hade två anledningar. Två boxplay (varav ett obegripligt) och ett mål som kom från ingenstans drygt tretton minuter in på andra perioden – även om den faktiska avsändaren var Jakob Silfverberg. Ett rappt skott långt utifrån som Joacim Eriksson måste klara. Efter målet tog Brynäs över spelet något resten av perioden och i slutakten stängde de ner AIK helt. Skellefteå tog sig ingenstans. Till slut gjordes också 2-0 efter backskott från Ryan Gunderson när AIK-försvaret sjunkit för långt ner i egen zon.

Matchen var en perfekt återspegling av matchserien: ett AIK som skapar mycket chanser, men som samtidigt inte är inne i de riktigt tuffa områdena och gör livet surt på riktigt för Svedberg. Mål från Jakob Silfverberg, ett billigt insläpp från Joacim Eriksson, men framförallt ett Brynäs som är bäst i landet att förvalta ledningar – och tydligen även på att sätta sig i sådana situationer.

AIK blir alltså tvåa ännu en säsong – och det är surt. Det finns dock ingen anledning att deppa ihop, för vi kommer tillbaka nästa säsong – och vi blir inte sämre.

I filmen Talladega Nights får vi se bilder från racerförarens Ricky Bobbys barndom, när hans racerförande suput till far kommer på besök i skolan, ställer till en scen och avslutar med sitt motto ”if you ain’t first, you’re last”. Ricky idoliserar sin far och lever sitt liv efter den devisen. När sedan Ricky av olika skäl når botten och sedan återser sin far upprepar Ricky vad fadern sagt, som ett livsmotto, kommer fadern inte ens ihåg det. ”Jag måste varit hög då. Det är ju idiotiskt, om du inte är först kan man ändå hamna tvåa eller trea”, eller något liknande. Jag minns inte ordagrant.

Med det sagt är det alltså bättre att förlora i finalen än i semifinalen, eller på någon annan nivå. Det föder inte förlorare att förlora finaler. Det ger erfarenhet. Färjestad förlorade tre raka finaler i början av 2000-talet. Som exempel.

Jag vet inte om det fortfarande sitter kvar, men i alla fall förr om åren satt bokstäver uppsatta av Robert Broberg i kombihallen i Skellefteå. ”Målet är ingenting, vägen är allt” stod det. Min kompis Peter och jag kunde håna det tänket. Att vinna var allt, oavsett hur man nådde dit. Och om man inte lyckades med att vinna kunde man istället, paradoxalt nog, måla upp en romantisk bild av vackra förlorare.

Det var förstås bara trams, vet jag nu. Vi är på rätt väg, det är det väsentliga, och vi ska heller inte identifiera oss som förlorare för att vi förlorar en final. Det finns överhuvudtaget inte något önskvärt med förlorarromantiken. Du kanske tycker att det låter som att vakna upp medelålders en dag och inse att du hellre vill ha reformer än revolution, men det är sant.

Jag minns konkurshotet 1997, förlusten i Leksand 2004 och ett decennium med Lechtalers, Jägers och Briells. AIK har givetvis inte ”vunnit ett silver” utan förlorat ett guld, men finalplatsen måste trots allt ses i ett större perspektiv. Allt annat är historielöst.

Vi behöver inte hemfalla åt förlorarromantik för att hitta en identitet trots ännu en finalförlust. Vi behöver heller inte komma med resonemang om att ”vinna silver”. De vackraste historierna är utan termer som vinnare och förlorare. De handlar om framåtskridande och ständig utveckling utifrån sina egna premisser.

Där är vi.

Framåt AIK.

/ Hank

Fin inledning gav utdelning

Inledningen av matchen blev precis som man önskar varje gång man kliver in i Skellefteå Kraft Arena. Ett gediget publiktryck besvarades av spelarna med härlig anfallshockey, Brynäs gick på knäna ordentligt och hade, trots ett tidigt powerplay, inte ett enda skott på mål förrän efter tio minuter.

Bud Holloways 22:a slutspelspoäng kom naturligtvis genom ett mäktigt slagskott. Och kanadensaren såg ovanligt glad ut efteråt! Foto: Robert Granström

Första målet dröjde knappt tolv minuter och bara tre sekunder av ett powerplay. Bud Holloway fick pucken efter tekning, lade in krutladdning modell medium-large och bombade in 1-0.

I andra perioden var spelet jämnare. AIK åkte inte alls lika mycket skridskor som i första, och efter två individuella misstag hade Brynäs vänt matchen på tre minuter. Slarvigt förstås, särskilt andra målet där John Klingberg och Joacim Eriksson missförstod varandra en aning bakom eget mål. Calle Järnkrok högg direkt och serverade metallpolaren Silfverberg i slottet. Pang, 1-2 och en snopen känsla. Vi hade ju den här matchen?

Klassig skottfint gav 2-2

Nåväl, striden fortgick och AIK repade mod tämligen omgående. 2-2 kom psykologiskt bara någon minut före andra pausen och vilket mål sen! Bud Holloway fick ett fantastiskt läge framför mål, visade för Brynäs keeper ”Honken” att nu jävlar smäller det – och passade sedan Tomas Skogs, som smugit upp på högerkanten. En isare senare var matchen kvitterad.

Tomas Skogs såg lika förvånad som glad ut efter sitt mål! Foto: Robert Granström

Dramatisk avslutning – lyckligt slut

I tredje perioden var AIK bättre men det märktes i båda lägren att det fanns mycket att förlora. Försiktigt spel och många heta sitautioner med flertalet dubbelutvisningar. Och när undertecknad satt och meddelade bänkgrannen ”Men det är väl ändå inte meningen att Granberg ska bygga anfallen?” svarade #8 med att servera sniper-Möller på silverfat. Smack, 3-2, taket lyfte och Brynäs monterade kollektiva gamnackar per omgående.

Efter en dramatisk avslutning där Jimmie Ericsson åkte ut 2+2+10 för spearing höll AIK ändå undan, inte minst efter ett grandiost defensivjobb av Melker Karlsson. Han fick med sig en utvisning med 1.15 kvar vilket störde Brynäs värsta anstormning, och när 60 minuter spelats klart exploderade hela arenan.

Finsk pop och blå hjälm

Återigen glad men kontrollerad stämning i omklädningsrummet, den här gången till tonerna av finsk pop. Och nej, otroligt nog var det inte Johan Forsberg som var DJ, istället hade Hannu Pikkarainen fått händerna på iPaden. Förhoppningsvis något som aldrig händer igen.

Tomas Skogs fick den blå arbetshjälmen den här gången, något han inte tyckte sig förtjäna.

-Det var nån blind kille som gav mig den idag. Jag fick den av Nisse Burström, skämtade Skogs.

Berätta om målet!

 -Jag visste inte om jag skulle få passningen, jag försökte stå rätt och fick på en isare som gick in, säger Skogs.

-Bud har ju ett sjunde eller åttonde sinne, han ser saker på isen som ingen annan ser, han är otroligt bra, fortsätter #23.

När Brynäs gör sitt andra mål har de bara skjutit tio skott på mål, vad hände där?

-Vi slarvar vid båda målen tycker jag, det är misstag som vi inte ska göra. Samtidigt tycker jag vi har kontroll på det, vi pumpar på.

Matchar ni aktivt mot just Silfverberg och Järnkrok?

-Nja, de är ju skickliga spelare, det gäller att minimera tillfällena för dem.

Hur tänker du kring resten av matchserien?

-Vi satte oss i ett jäkligt dåligt läge från början. Vi är beredda på allt på torsdag, men Brynäs är nog lite trötta. De har ju haft två matchbollar som de bränt.

Oscar Möller blev en handske fattigare men ett mål rikare. Ett helt okej byte! Foto: Robert Granström

Utskälld Alm förklarar läget

Johan Alm blev utskälld av delar av publiken efter en utvisning som gjorde att AIK missade ett powerplay. Detta efter att Johan Larsson kört över Jocke i målet och Alm omgående hämnats.

-Jag ville ta ner honom på jorden för så där gör man fan inte. Jag var förvånad att jag åkte ut, jag tycker att om jag ska ha en tvåa för det där så ska Larsson ha 2+2, meddelar Alm.

Hur tycker du det fungerade spelmässigt idag jämfört med tidigare matcher?

-Det blir bättre och bättre, framför allt bjuder vi dem på mindre. Jag tycker att vi är fysiskt och mentalt starkare än Brynäs och det har vi tänkt visa på torsdag, säger Alm, och fortsätter:

-Samtidigt, vi ligger fortfarande under och måste tänka byte för byte. Vi har allt att vinna men kan inte slappna av för det.

Börjar det bli tuffare där ute nu när ni börjat vinna matcher?

-Helt klart, det är tajtare. Inte minst i snacket, Brynäs snackar mer och mer. Serien mot Modo tycker jag började tufft och blev mildare, här är det tvärtom.

Hur är det att lira inför fullsatta läktare jämfört med en vanlig seriematch, då det är halvtomt?

-Det är ju helt magiskt, svårt att beskriva känslan. Måste passa på att berömma NP för Bert-tifot också, helt otroligt!

Bellemare groggy igen

Ett riktigt bakslag ikväll var Jörgen Sundqvists tunga tackling på Bellemare i slutperioden. Bellemare var rejält groggy när han reste sig och hade stora problem att ta sig ut i båset.

Anders Forsberg, vad tyckte du om tacklingen?

-Jag hoppas att det var en riktig världsklasstackling, då är de där riktigt läckra.

Men hur illa var det med Bellemare?

-Han såg fräsch ut, han gick omkring här inne och det verkade inte vara någon fara med honom.

Bellemare tittas till av det medicinska teamet. Fransosen var rejält groggy och ramlade flera gånger på väg av isen. Foto: Robert Granström

Mattias Ekholm kör rakt in i Jocke Eriksson på slutet, hur ser du på det?

-Det ska rendera i utvisning, det tycker jag. Samtidigt är jag okej med det om vi också får bråka på det sättet. Det gäller att bedömningarna är konsekventa, att vi vet vad som gäller.

Känner du att Brynäs börjar bli oroliga?

-Kanske, de har korkat upp champagnen och fått smaken av guld, de borde bli oroliga.

Varför har ni hamnat i den här besvärliga situationen?

-Frånsett första matchen har vi haft ett spelövertag men vi har gjort det alldeles för bekvämt för Brynäs. Det har kostat för lite för dem att möta oss, det har vi försökt ändra på nu.

John Klingberg stod för en rejäl tavla som ledde till Brynäs andra mål. Vad säger du om honom?

-Klingberg är en spelare som varierar väldigt, upp och ner, upp och ner. Den där situationen var lite David Rundblad-light. Men han är den typen som verkligen kan göra skillnad.

Annars är vi nog många som trodde att den värvningen mest var tänkt inför nästa säsong?

-Han kommer att bli ännu bättre, men han förtjänar sin plats redan nu.

Brynäs bytte målvakt till ”Honken” idag, överraskade det er?

-Ja, jag blev förvånad. Men Honken är minst lika bra som Svedberg.

Filmar han lika mycket?

-Nej, Honken är inte lika duktig på att filma som Svedberg.

Vill du se ett byte tillbaka till Svedberg på torsdag?

-Jag hoppas det, jag gillar att möta Svedberg, säger Forsberg.

”I see dead people”

Bud Holloway blev i och med dagens två poäng 2000-talets slutspelskung, 23 poäng har kanadensaren skrapat ihop hittills.

-Jag hörde något om att jag hade en poäng kvar, det är förstås en ära för mig att jag lyckades, säger Bud och fortsätter:

-Jag hade faktiskt lovat att sätta en idag och det gick ju vägen.

Oscar Möller hade inte hört nånting om det där rekordet, berättade han nyss.

-Oscar är inte känd för att läsa så mycket, det är därför, säger Bud och skrattar.

Skogs mål som du passade fram till – tänkte du passa hela tiden eller var planen att skjuta?

-Jag laddade för skott men deras keeper kom ut långt. Jag hade sett att Skogs smög upp till höger och det blev väldigt stora ytor där. Det är svårt för vilken målvakt som helst att hinna med en sådan förflyttning så det var ett enkelt val.

Och du var förstås aldrig rädd att ge chansen till en back?

-Haha, jag har absolut ingenting emot backar, inte våra egna, fortsätter Bud.

Tomas Skogs beskrev dig som en spelare med ett sjunde eller åttonde sinne på isen.

-Äh, det vet jag inte. Jag försöker ge allt även när man inte har sin bästa dag och det är väl vad jag tror gör skillnad i slutändan.

…Så hur många sinnen har du, fem som vi andra?

-Sex sinnen har jag. De fem vanliga förstås. Men ”I see dead people”, så det blir sex stycken, summerar Bud med ett flin.

”Man brukar kräkas”

Karin Granberg ville inte berätta mycket om Bellemares skada, men några ord fick undertecknad i varje fall ur henne.

-Det ser positivt ut för Pierre, han har just ätit en god middag och mår som en prins.

Ingen fara för hjärnskakning alltså?

-Av principskäl vill jag inte kommentera några skador alls.

Nähä. Men om man frågar allmänt, om man åker på en hjärnskakning vid niotiden, brukar man äta en god middag en och en halv timme efter?

-Jag kan väl säga så mycket att med en hjärnskakning brukar man kräkas och må allmänt uselt, säger Karin och ger därmed en hint om att läget kanske inte är så allvarligt.

Något nytt angående Goren?

-Det är klart positivt, han tränar för fullt i morgon.

Fast det gjorde han väl idag också?

-Ja, han är nära spel. Jag kan inte säga så mycket mer, men det ser bra ut.

Kan du jämföra skadeläget idag med hur det såg ut i finalserien i fjol?

-Bättre under kontroll i år, mer påverkbart.

Vad innebär det?

-I fjol hade flera spelare skador som är svåra att göra något åt. Mikko Lehtonen hade t.ex. ett ”bone bruise”, en skada på hälbenet. Det går inte att bota med en spruta eller annat, det gör ont vid all belastning. I år är läget betydligt bättre, det går att behandla med avlastning, is och annat. Det är egentligen bättre både mentalt och fysiskt.

Hur inblandad är du i den mentala biten?

-Så mycket jag får. Men Petter kommer jag inte åt, där kan jag inte ens sätta på ett plåster. Det är väl delvis mitt fel också som har uppfostrat honom att tiga och bita ihop.

Han plågas mer av att ha dig kring laget än tvärtom alltså?

-Ja, absolut. Han avskyr att ha mig i laget. Men jag brukar svara att jag var här först, skrattar Karin.

En fantastisk hyllning till en fantastisk ledare. Sällan har en läktarflagga passat bättre! Foto: Robert Granström

Bert tackar North Power

Bert Robertsson har blivit något av en symbol för kämpaandan i den här finalsernen, och fick alltså en jätteflagga på Västra Stå ikväll.

-Förbannat smickrande givetvis, men det är så den här klubben funkar. Det är otroligt många engagerade. Killarna gör ett grymt jobb på isen, vi försöker från båset och publiken ger allt vid sidan av.

Det påstås att du under säsongen sagt att om du skulle bli utvisad från båset så skulle du ställa dig i klacken.

-Hmm… Jag har nog inte sagt det. Men jag skulle hitta mig en bra plats på läktaren, helt klart!

Hur känns matchserien för dig i och med kvällens seger?

-Vi har vittring och mer att ge. Det är en match kvar för att ge oss möjligheten att vinna guldet och vi är tillräckligt bra för att gå hela vägen.

Bert tar sats och fortsätter:

-Vi har hittat känslan och drivet i laget nu. I en final räcker det inte att spela bra, man måste ge hjärta och själ och det gör vi nu. Det är en häftig resa vi är inne på och det skulle vara skithäftigt att vända det här.

Brynäs gör mål på våra misstag

Sammanfattningsvis kan man slå fast att Brynäs två mål kommer efter misstag i AIK, så mycket annat skapar inte Gävlelaget men å andra sidan är de skrämmande effektiva på att förvalta sina chanser. AIK är ändå på väg in i den här matchserien inte bara resultatmässigt, jag tror inte det var någon rolig stämning i Brynäs omklädningsrum efter första perioden idag.

Nu kommer finalseriens svåraste uppgift i form av matchen borta mot Brynäs, där hela Gävle förväntar sig att säkra Le Mat. Och Brynäs är förstås favoriter på hemmaplan, men serien är riktigt jämn nu och ska vi alls prata i termer som mental press så är Brynäs synbart märkta av den. Det kostar på att ha 1-2 med 22 minuter kvar att spela och inte ens få till en förlängning.

Vad mer finns att tillägga? Jo, en enda sak:

10 down, 2 to go.

/Trollet

redaktionen@northpower.nu