Härliga holmgången på Hovet

tor, Mar 29, 2012

Matchrapporter, Nyheter

I elitseriens historia har endast två matcher pågått längre. Få matcher har varit mer rafflande, fartfyllda och händelserika. När Skellefteå AIK i och med Jimmie Ericssons mål i power play i sjätte perioden kvitterade matchserien till 1-1 visade det prov på vilken karaktär det finns i denna årgång av laget. Underläge i matchserien, underläge två gånger om i matchen. Och ändå kommer man tillbaka och orkar hitta en väg till seger. Det bådar gott inför det andra besöket för lagen i Skellefteå Kraft Arena.
Foto: Sami Grahn / Pic-Agency

I elitseriens historia har endast två matcher pågått längre. Få matcher har varit mer rafflande, fartfyllda och händelserika. När Skellefteå AIK i och med Jimmie Ericssons mål i power play i sjätte perioden kvitterade matchserien till 1-1 visade det prov på vilken karaktär det finns i denna årgång av laget. Underläge i matchserien, underläge två gånger om i matchen. Och ändå kommer man tillbaka och orkar hitta en väg till seger. Det bådar gott inför det andra besöket för lagen i Skellefteå Kraft Arena.

Många har beskrivit matchen, så jag tänker inte uppehålla mig vid ett referat av densamma. Istället, först och främst, stämningen på Hovet. Det finns inga hockeyklubbar i Sverige som är ens i närheten av den högstanivå som de två stockholmsklubbarna Allmänna Idrottsklubben och Djurgårdens IF kan nå. När något av dessa två lag spelar slutspel på Hovet och fyller hallen blir det som en tryckkokare. Där sånger, ramsor och slagord försvinner upp i Globens kupol så pressas de ihop och ner mot isen på Hovet, där taket ligger platt och tajt ovanför tjugofemte raden. Visserligen är samtliga läktare stolbeklädda i arenan, med när A.I.K. igår fyllde hallen var det som en enda ståplatsläktare för hemmalaget, undantaget bortastå och några platser ovanför och bredvid, där några tappra Skellefteå AIK-fans gjorde vad de kunde för att ge laget kraft och styrka. Jag har aldrig varit med om en sådan ljudnivå som igår, när hela hallen klämmer i med de ramsor där hela hallen bjuds in, i synnerhet den klassiska och välanvända ”heeeeja heja A-I-K..”. Dock ska sägas att Järnkaminerna vinner när det gäller uthållighet och variation på ramsor, Black Army med anhang kör ofta i 30-sekundersintervaller som bäst. Sen uppfattar jag publiken som kanske den mest testosteron- och adrenalinstinna. Som exempel – trots att det klart och tydligt var en klubba i fejset på Erik F. i sjätte perioden och blodet sprutade gormade hela publiken, även sittplats, okvädningsord och växlade mellan långfingrar, knytnävar och ”runk-tecken”. Beklämmande.

***

Grabbarna i laget var toktaggade inför nedsläpp. Sammanbitna miner, högljutt dunkande i sargen alldeles inför första nedsläpp. Bra första byte. Med den starten blev den en kalldusch med 1-0 redan efter 1:30 och Salomonssons snurrskott knappa fem minuter senare. Gnaget fortsatte på den inslagna vägen i slutspelet, med snabbt passningsspel i anfallszon, samlat försvarsspel med fyrmannabox tillbaka nästan jämt, och framför allt livsfarliga instick från bakom mål och från kanterna in framför Jocke. Skellefteågrabbarna höll ofta pucken alltför länge och hade därmed för lågt passningstempo, vann för få sargdueller i anfallszon och försökte skjuta igenom snarare än förbi Fasth i kassen.

***

Fjärdelinan började riktigt bra, och både Melker och Oscar (som senare fick flytta in mellan monarkerna) gör båda en enormt bra match. När Forsberg senare i matchen kommer in på Oscars plats bidrar han med den energi och intensitet som väl behövs när spelarna börjar möra till sig i musklerna. Forsberg som inhoppare passar rätt bra. Sen är han tyvärr alltför dålig med puck för att tycka att han kan ha en mycket större roll än så.

***

Tre backar ur vardera lag vill jag särskilt haussa. I Skellefteå AIK: Granberg och Alm, som växer med uppgiften, tar för sig i närkamperna och klarar ut stressade situationer med puck på ett enkelt sätt. Och framför allt – Fredrik Lindgren, som aldrig tycks bli trött och som tar för sig mer i närkamperna denna match. Kanske håller han på att hitta tillbaka till toppformen från början av säsongen. ”Kolla” sa Tomas Pettersson till sin kollega från Expressen som satt intill mig när Linkan stormade fram i ännu en räd i en av förlängningsperioden, ”Sveriges bästa skridskoåkare”. Det är bara att hålla med. I gnaget första backpar med Carlsson och Johansson, två spelare som i min bok varit högst mediokra herrar. Stora men inte särskilt rörliga eller spelskickliga. I detta slutspel har dessa vuxit ut till giganter som vinner de flesta närkamper, hänger med Skellefteåanfallarna bra och som spelar i de flesta fall enkelt och bra med pucken. Och slutligen Viklund, som haft en makalös utveckling i gnaget, och som egentligen är en ganska komplett back numera, med extra styrka när det gäller skridskoåkningen och det fysiska spelet.

***

Det är fortsatt våra målskyttar som leder produktionen. Den här gången inte Bud utan Möller, som med sina två kassar visar att han inte bara skjuter utanför ramen eller mitt på målvakten utan även kan hitta nät. Lindström är på rätt plats vid förstamålet, och visar vikten av att vara på hugget 1-2 meter från mål när puckarna hittar dit, och att när tillfället dyker upp få pucken upp i nättaket och inte bara dunka in den i målvaktens beskydd. Slutligen vår kapten, Jimmie Ericsson, som kvitterar matchen innan ordinarie tids slut, och sedan också avgör. Snacka om leading by example.

***

Jocke E. i mål får lastas mål två, men tar sig trots en tuff start i matchen tillbaka och kommer upp stort i förlängningen. Det visar på mental styrka och förmåga att fokusera och prestera. Det lover gott, det lugnar den hårt pressade supportens nerver.

***

Jag gillar Forsbergs matchcoachning för en gångs skull. Den time out han tar inför det avgörande kraftspelet visar sig vara ett lyckokast. Bänkningen av Pikken som hade en riktig under-isen-kväll, till synes helt utan vilja att gå först till puck och vinna närkamper. Bra med speltid till Granberg och Alm som svarar upp mot förtroendet. Klingberg börjar mesigt, men jobbar sig in i matchen allt mer, och när backarna i gnaget börjar bli trötta blir hans förmåga att hålla i pucken och vara ett offensivt vapen allt mer användbart. Viktigt att få igång Klingan inför fortsättningen.

***

Vad är det för fel på Bellemare? ”Det var inte en skada utan en annan grej” kommenterar A-fop. Vad är det för ”grej”? Sjukdom? Belle var inne och gled på isen inför varje period, och peppade sina lagkamrater, men sedan blev det ingen speltid efter andra perioden om jag inte tar fel. Laget stärks rejält när han får toppa upp linan med monarkerna, och även fjärdelinan var vass med Oscar Lindberg tillsammans med Melker som vilt jagande torpeder.

***

Nu gäller bara att ladda om och inte tro att något är vunnet. Match igen imorgon, och den kommer säkerligen vara lika tajt och jämn som de tidigare. Men den här matchserien har onekligen vaknat och innehåller nu bra mycket mer känslor, fysiskt spel och jävlar anamma. Vore det inte fantastiskt om Skellefteå kunde hälsa gnagarna välkomna genom att för första gången ta ledningen i matchen? Det är dags att visa vilka som bestämmer i Skellefteå Kraft Arena.

Draken flyger.

/schteffe

, , , ,