Förlusten, polisen och den borttappade polacken

sön, Nov 28, 2010

Krönikor, Nyheter, Supporterresor

Vi fyllde en buss och åkte från Stockholm till Jönköping och tillbaks igen, en blandad skara människor med ett svartgult hockeylag som gemensam nämnare. Det skulle bli en trevlig resa, trots att motståndet till slut blev alltför starkt denna gång. På vägen dit och hem igen hände en del roliga saker, så häng med nu (och häng med nästa gång vi styr kosan mot bortastå!).
Foto: Christian Bågeryd/jnytt.se

Vi fyllde en buss och åkte från Stockholm till Jönköping och tillbaks igen, en blandad skara människor med ett svartgult hockeylag som gemensam nämnare. Det skulle bli en trevlig resa, trots att motståndet till slut blev alltför starkt denna gång. På vägen dit och hem igen hände en del roliga saker, så häng med nu (och häng med nästa gång vi styr kosan mot bortastå!).

När klockan började närma sig halv elva började en skara människor samlas mitt emot centralstationen i Stockholm. Gemensam nämnare: vissa gulsvarta detaljer på kläderna. De flesta från Stockholmsområdet, det stora undantaget de unga män/hjältar som kvällen och natten innan avverkat sträckan Skellefteå-Stockholm via Bastuträsk. En stor bekväm buss, manövrerad av en busschaufför (med glatt humör) rullade strax därefter fram och släppte in den småfrusna skaran. Vi rullade så iväg söderut och plockade upp folk både i Södertälje och Norrköping, där det också blev en kiss-, rök- och provianteringspaus. Lite senare dinering på en högklassig vägkrog som bjöd på en pytt av godkänd klass.

Stämningen på bussen var god, i synnerhet längst bak där skellefteåkontignenten placerat sig. Längst fram placerades sålunda de som ville ha lite mer lugn och ro, bland annat den mer feminina delen av resedeltagarna. Viss oro smög sig in i undertecknads huvud att alla där bak skulle vara så hesa vid framkomsten att någon sång inte skulle kunna frambringas, men den oron föll på skam.

Väl framme parkerades bussen dikt framför vår egen lilla ingång i arenan. Det var bara att trava ut, bli muddrad (någon mer noggrann muddring har jag aldrig varit med om, det kändes och klämdes både här och där…) och sedan stånka sig upp trapporna upp till skybaren och bortaläktaren. Bortaläktaren som numera är placerad längst upp på ena sidan av kortsidan, vilket ger god överblick i motsats till tidigare då den var längs isen på samma sida. Dock störde det nät som placerats alldeles framför (självklart för vårt skydd mot illasinnad sittplatspublik som kanske annars skulle överöst oss med missiler…eller tvärtom), eftersom flaggorna från oss som stod längst fram och viftade från och till fastnade i nämnda nät. Vi hade ju en rejäl mängd flaggor med, nice!

Men hupp, jag går visst händelserna lite i förväg. Nu var det ju så att vissa av bussdeltagarna var hyfsat förfriskade. Det dracks en och annan pilsner och även en del annat. Helt i sin ordning, och det var på det hela taget mycket städat. Vissa hade dock fått lite för mycket innan för västen. En av de våra, vi kan kalla honom herr P, hade lockat med sig en kompis (arbetskollega) att se sin första elitseriematch. Kompisen, från polen, och herr P, var i riskzonen för att betraktas som alltför orediga för att beviljas entré. Mycket riktigt – herr P fick, efter en vattendiet mot slutet av resan, komma in. Den polske vännen däremot blev åtsagd att gå en vända och återkomma. Om det var pga. en ryktad snubbling eller språkförbistringar eller annat förtäljer ej historien. Sagt och gjort, det var bara att vända på den polska klacken och ta en runda i den kalla jönköpingsaftonen. I tshirt+skjorta.

Vi övriga sällade oss till övriga aik-fans som slutit upp på plats och fyllde bortastå på ett förtjänstfullt sätt. Banderoller vecklades ut, flaggor fördelades och två trummor (inkl. koskälla) monterades upp. Kinnarps är en riktigt fin arena, rejäl lutning och ordning och reda. Efter ett nördigt intro på jumbotronen där alla HV:are visades på bild boy-band-style kom någon sorts intro som visade lite matchbilder samt laget under barmarksträningen. Wow, otroligt imponerande…not. Sen åkte hemmalagen in under stort jubel och klang. AIK ändrade därefter scenen och vi började leva om så gott vi kunde, vilket var mottot under resten av matchen. Visst, vi var ganska många på bortastå, men bara i någon enstaka ramsa klämmer alla i. Allt som oftast var vi en minoritet, med de tillresta skellefteågrabbarna i förgrunden, som höll igång. Men jag tror inte man kan vänta så mycket annat av en så pass heterogen skara. På det hela taget tycker jag vi gjorde ett bra jobb, och stämningen var god, åtminstone under de sportsligt kämpiga förutsättningarna.

Väl förlusten var ett faktum (läs om matchen i Markmans rapport) stod vi kvar och sjöng och viftade för de våra som lite moloket tackade för stödet. Det var bara att rulla ihop alla svartgula färger och så sakteliga, men dock under sång ska poängteras, börja stylta ner för trapporna igen och ut mot bussen.

Väl ute tyckte de tillresta skellefteåpojkarna det var läge att försöka skapa någon sorts stämning och tända en rökbomb och en bengal. Poängteras ska att detta skedde utomhus, en bit efter matchens slut och utan att några andra än vi tillresta fans var närvarande. Nåja, ett gäng poliser och ordningsvakter var ju där, och dom anammade någon sorts nolltoleranspolicy och haffade brutalt och omedelbart de två små t-shirtklädda pojkarna som företagit detta busstreck. En fick stå en bra stund i kylan och huttra och skämmas (anledning oklar). Det hade varit intressant med lite juridisk input här från någon läsare, vilka befogenheter har ordningsmakten i detta läge? Jag förstår om det rör sig om inne i arenan, jag tycker t ex det är oförsvarligt när det kastas bengaler in i sittplatspubliken (järnkaminerna nu senast) eller knallskott för den delen (lulefans). Men att tända en bengal utomhus när ingen annan är i närheten? Hur hade det varit med ett tomtebloss? En ficklampa? Skriv gärna en kommentar till detta. Min i övrigt stora tilltro till ordningsmakten fick sig en liten törn, då man inte bedömde situationen alls utan bara valde att buffla på. Tilläggas ska också att AIK-fansen modell syd aldrig har gjort en flyga förnär tidigare och har ett gott rykte.

Nåväl, till slut fick även dessa kriminella (skämt) delar av resedeltagarna komma in i bussen. Nu fattades dock tydligen herr P. Kort därefter kom ett samtal från densamme och han anslöt 5 minuter senare. Fortfarande saknades dock den polske vännen. Ingen hade sett honom under matchen. Det uppdagades – han hade aldrig återkommit. Det blev alltså ingen första elitseriematch för den polske vännen. Frågan är bara, var befann han sig nu? I t-shirt+skjorta, i en okänd stad, lätt berusad. Hade han några pengar? Hade han kanske redan förgått i den stränga jönköpiska kylan? Vi väntade ett tag och lyste honom hos polisen. Efter ett tag åkte vi vidare till den närliggande macken, men inte heller där hade han siktats. Vi kunde inte mycket annat göra än att så sakteliga börja rulla ut från staden, ivrigt spejande efter vingliga, lättklädda polska individer längs vägarna. Strax därefter – ett telefonsamtal. Den polske vännen har lyckats irra sig fram till järnvägsstationen. Det överenskoms att bussen inte vänder, utan att det blir en polsk tågresa hem istället. Slutet gott allting gott på den historien, åtminstone såvitt undertecknad känner till. Bättre lycka nästa gång att se den första elitseriematchen, polske vän.

På hemvägen var alla lite mer mattade efter många intryck under dagen. Ute var kallt, mörkt, snöigt, men inne i bussen var det varmt och mysigt. Highlights från tidigare AIK-säsonger vevades på bussens tv-skärmar, där AIK pepprade mål på storheter som Vallentuna och Teg. Och…brrrr….Björklöven. Även på vägen upp pausade vi för mat, denna gång var det gourmetrestaurangen Donken som välkomnade.

Ett snöigt Stockholm väntade fram emot sena kvällen. En stor skara var vi som klev av på Gullmarsplan och vinkade glatt hejdå till varandra innan återstående skaran åkte sista biten in mot city.

Det var på det hela taget en trevlig dag med många intryck och en härlig stämning. Märkligt hur folk man inte alls känner kan sluta sig samman kring ett gemensamt intresse på detta sätt.

Jag gör gärna om det igen, och hoppas att du som var med på resan åter igen sluter upp. Och att du som läser detta och bor i krokarna överväger att ansluta. Det blir en erfarenhet rikare, jag lovar. Och nästa gång ska vi vinna matchen också.

Vid pennan

Stefan Sagebro, aka ”schteffe”

(ps. om du var med på resan och har bilder från den, mejla gärna till mig så denna krönika kan berikas med lite bildbevis)

, , , ,